Många euroländer är inne på det åttonde året av ekonomisk kris och hela områdets ekonomiska tillväxt är anemisk och investeringarna blygsamma. För att inte systemet ska kollapsa totalt har Europeiska centralbanken (ECB) redan i många år, och varje dag, öst ut miljarder euro på marknaden. Trots att det kombineras med nollränta, vill det sig av någon anledning ändå inte.

De negativa räntorna äter upp kapitalet, men för såväl ECB som Finlands bank är räntevapnet i första hand en penningpolitisk stimulansåtgärd.

Minusräntan fungerar som käpp för de som vill spara och som morot för de skuldsatta, det är också det som är målsättningen. Minusräntan försöker köra på såväl hushållen som företagen att öka konsumtionen och sina investeringar i stället för att spara. Ändå verkar det ha gått tvärtom.

Dessutom verkar de negativa räntorna öka klyftorna i samhället. Vinnare är de som sitter på tillgångar som aktier och fastigheter. Till förlorarna hör pensionärer och löntagare.

Prisökningar, speciellt stora sådana, kan leda till (hög) inflation, vilket äter upp löntagarnas och pensionärernas inkomster. Samtidigt gynnas de som sitter på tillgångar.

Ett annat problem som kan uppstå vid minusränta, är att omvandlingstrycket i ekonomin minskar. Det betyder att företagarnas drivkraft att ständigt förbättra och öka produktiviteten sjunker, eftersom kapitalet i stort sett är gratis (DN 4.1). Ytterligare en risk med negativa räntor är att bubblor i priser på fastigheter och tillgångar som aktier byggs upp. Fastighetspriserna stiger liksom hushållens skuldsättning. Faller bostadspriserna och räntorna stiger, då är det många som får problem.


I Sverige har Riksbanken hållit negativ ränta i två år. Det extrema ränteläget har tvingat pensionsbolagen till intensiv jakt på avkastning samtidigt som fastighetsbolagen haft sötebrödsdagar (DN 5.1)

Enligt riksbankschefen Stefan Ingves har minusräntan blivit en framgång. Inflationen stiger och förväntas nå upp till 2 procent. Samtidigt är den ekonomiska tillväxten god och sysselsättningen ökar.

Den inhemska efterfrågan har hållit i gång ekonomin trots stor osäkerhet vart världen är på väg. Därför planerar Ingves att köra med minusräntan ännu i två år.

Ingves är nämligen rädd för att en räntehöjning skulle stärka kronans värde i förhållande till andra valutor. Det skulle i sin tur medföra att exporten minskar och arbetslösheten ökar. Samtidigt skulle inflationen avta.


Ingves medger att den nuvarande minusräntan har sidoeffekter som är problematiska. Riskerna med snabbt stigande bostadspriser och hushållens ökade skuldsättning kan, enligt honom, inte Riksbanken lastas för. Det är politikernas sak.

Andra sidoeffekter av minusräntan ligger enligt Ingves också de utanför Riksbankens ansvarsområde. Det gäller den svagare utvecklingen av pensionerna, där förklaringen ligger i att realräntan varit sjunkande under en lång tid (DN 5.1). Men en höjd tillväxt i ekonomin gör det lättare att klara pensionsåtagandena. På samma sätt resonerar han då det gäller minusräntas fördelningseffekter. Men Ingves anser att människor i utsatt ställning har mycket att vinna på en penningpolitik som bidrar till en högre sysselsättning.

I praktiken försöker Riksbanken styra inflationen genom att köpa eller sälja statsobligationer. Just nu köper man statsobligationer för att pressa ned räntan på de långa räntorna och bidrar på det sättet till att hålla nere värdet på kronan.


En hög sysselsättningsgrad är ett måste för att vi ska uppnå en tillräcklig försörjningsgrad. Annars dras mattan för vårt välfärdssamhälle undan. Problemet är att under rådande lågkonjunktur hitta fungerande koncept. Därför får vi räkna med minusräntor tills vi hittar ett bättre alternativ.

Det betyder att klyftorna i samhället kommer att öka, och som vanligt är det de allra resurssvagaste i samhället som står för notan, paradoxalt nog för att de själva ska få det bättre eller åtminstone inte sämre.

Osäkerhetsfaktorerna är dock många, Trumpeffekten är en av dessa. Enligt bedömare kommer nu dollarn, rubeln och den svenska kronan att stärkas, vilket gynnar den finländska exporten, och sysselsättningen. Framtiden utvisar hur det blir.