I en välfylld akademisal sitter en mängd finlandssvenskar och diskuterar än en gång en finlandssvensk fråga som egentligen är en nationell fråga.

Det påpekades flera gånger under tisdagskvällens debatt om tvåspråkiga skolor – ett tidvis under­hållande envig mellan nya PF-professorn Fritjof Sahlström och tidigare SFP-ordföranden Christoffer Taxell – att den här debatten borde föras i ett bredare sammanhang. Inom språkmajoriteten.

Tvåspråkighetsfrågan i alla dess nyanser är ­inte en strikt finlandssvensk fråga som språk­minoritetens företrädare ska sitta i slutna rum och rynka pannan inför.

Så nästa steg måste rimligen bli att, effektivare än hittills, föra ut den i ett bredare sammanhang. Det leder till två följdfrågor:

För det första: På vem ankommer det att göra det?

Akademiker som Sahlström eller politiker som Taxell (som, för att vara korrekt, inte längre­ ­definierar sig som en sådan). På finlandssvenska tanke­smedjan Magma eller Hanaholmens kulturcentrum, hemort för nätverket Svenska nu? På Folktinget? På riksdagen? På alla och envar som debatterar, privat och offentligt?

För det andra: Är språkmajoriteten på allvar ­intresserad?

Många är det, inte minst utgående från den ­nordiska orientering som är av stor vikt för landet Finland. För Taxell är den nordiska dimensionen­ så central att han inledde sitt anförande med att ­betona just den. Men många som i princip är ­positivt inställda till finlandsvenskheten förstår ­inte riktigt hur sårbar en minoritet är, att mått och steg som kan verka ”naturliga” kan få besvärliga konsekvenser för minoritetens ställning.

En mindre grupp inom språkmajoriteten är som bekant definitivt inte intresserad av någon två­språkighetsdebatt, eftersom målet är motsatsen, ett enspråkigt land.

Christoffer Taxell myntade det som kommit att kallas den Taxellska paradoxen – ”Tvåspråkiga­ lösningar leder i allmänhet till enspråkighet” – för över 30 år sedan. Enspråkiga lösningar tryggar som han ser det inte enbart finlandssvenska rum utan blir i förlängningen en garant för hela landets tvåspråkighet.

Enligt Taxell själv är utsagan varken Taxellsk ­eller paradoxal utan fast rotad i verkligheten. För 30 år sedan och i lika hög grad i dag.

Fritjof Sahlström initierade under sin tid vid Helsingfors universitet – han kom till Åbo Akademi i Vasa som sent som i höstas – en diskussion om tvåspråkiga skolor och har kommit att bli något av sinnebilden för sådana. Han var också en av de drivande krafterna bakom att Helsingfors universitet fick en svenskspråkig lärarutbildning.

Han har i andra sammanhang (till exempel enligt­ Yle 14.9.2016) sagt att modern språkforskning tyder­ på att minoritetsspråket inte behöver trängas­ ut i en tvåspråkig skola – förutsatt att tvåspråkigheten upprätthålls precis överallt. Inte bara i klassrummet, utan i matsalen, lärarrummet, på skol­gården, under föräldramötena, på hemsidan, på skyltarna, på skolskjutsen ... överallt. Genomtänkt och medvetet.

Hans definition av tvåspråkig skola är en skola­ där hälften av eleverna har svenska som modersmål, hälften finska – språken skulle alltså vara jämnstarka – och undervisningen skulle ske på ­båda språken. Dock mer på svenska, eftersom det är det svagare språket i landet som helhet.

Ett namn för modellen är tvåvägsspråkbad.

Hans motpart, ÅA:s tidigare kansler tyckte fortsättningsvis att han inte stött på någon hållbar, icke luddig definition av ”tvåspråkig skola”. Juristen Taxell tog avstamp i lagstiftningen som enbart känner svensk respektive finsk skola.

Han betonade vikten av strukturer. Utan dem ­rasar vårt finlandsvenska bygge samman.

Taxell har rätt i att finlandssvenskhetens fort­bestånd kräver strukturer som stöder den. Som en svensk avdelning vid skolstyrelsen, exempelvis. ­Goda strukturer, stabila strukturer som språk­minoriteten själv har kontroll över. Men kanske ­inte nödvändigtvis exakt samma strukturer som vi alltid har haft.

Sahlström har rätt i att det kan krävas ett visst mått av experimenterande och en större öppenhet i utbildningen, på det att svenskan måtte bli ­mindre osynlig i republiken Finland.

Men för det behöver man inte till exempel öppna­ upp skollagstiftningen, något Finlands svenska ­lärarförbunds Christer Holmlund höjde flera varnande fingrar mot under tisdagens debatt.

Mot slutet av debatten sa Fritjof Sahlström att elever som inte lärt sig särskilt mycket finska under­ skolåren ”blivit bortglömda”. Frågan blir varför det tillåtits ske. Är inte den problematiken ­lika viktig – ur ett österbottniskt perspektiv än viktigare – än problematiken kring tvåspråkiga skolor? Låt vara att tvåvägsspråkbadet som beskrivs ovan givetvis kan sättas in som en medicin mot ­österbottniska ungas svaga finska.

Helsingfors fick sin svenska lärarutbildning som kan utformas utgående från den språkmiljö som finns i huvudstaden. Låt Österbotten få förbättrad undervisning i finska.

Och ett stort lycka till till det nordiska minoritetsspråksresurscentrum Sahlström listade under rubriken ”Vad kan vi göra här i Vasa”. Det skulle ­ägna sig åt forskning och undervisning för stärkt flerspråkighet i hela samhället. Måtte det inte stanna på idéstadiet.