Klipp ur verkligheten:

En liten flicka någonstans i Österbotten kallas via den mobil hon nyligen fått ”djävla fitta.” Hon har knappt hunnit börja skolan.

Så länge sådant sker kan man hävda att det behövs en dag som denna, det vill säga Inter­nationella kvinnodagen. Men det känns patetiskt, som om en internationell dag då det är påbjudet att uttala sig positivt om jämställdhet och kvinnors rättigheter skulle kunna göra skillnad på individplanet. För små kvinnor och för större.

Ett budskap som det ovan är sannolikt avsänt av någon som på grund av anspråkslös ålder inte förstår bättre. Som roar sig på det här sättet mer av blåögd okunskap än av faktisk illvilja. Som testar de där orden större ”pojkar” använder för att se vad som händer.

”Ska inte tas så allvarligt. Liknande saker har alltid skett, kommer alltid att ske.” Det är så personer som vill tona ner fördömanden mot ett allvarligare samhällsfenomen som främst drabbar kvinnor och flickor – prostitution – brukar uttala sig.

Kvinnoförakt och den värre varianten kvinnohat har garanterat alltid förekommit. Högstadiekorridorer har alltid haft potential att vara obehagliga platser för tonårsflickor. Men i och med nätet och mobiltelefonin har en kvinnoföraktande falang fått tillgång till en arena med obehagligt stor kapacitet. För en enskild är det svårt att bilda sig en uppfattning om den faktiska omfattningen. Har kvinno­föraktarna faktiskt blivit så många fler de senaste 10–20 åren eller är det bara så att en liten grupp fått avsevärt förbättrade redskap?

Stämmer tesen att kvinnor drabbas hårdare av näthatet än män? Det sägs ofta så men det är också en tes som en del män upplever som provocerande.

Sveriges tv:s ”Uppdrag granskning” gjorde för fyra år sedan ett mycket uppmärksammat repor­tage med titeln ”Män som näthatar kvinnor”. Reportrarnas slutsats blev att kvinnor drabbas dubbelt så ofta som män. ”Det handlar oftast om förklenande påståenden om deras utseende och om grova kränkande hot om våldtäkt och förnedrande tillmälen som slyna, hora och fitta.” (SVT 13.2. 2013)

Samma redaktion gjorde i fjol reportaget ”De hotade” där kända kvinnor vittnade om hat och hot. Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V) var en, författaren och programledaren Alexandra Pascalidou en annan, Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en tredje.

”Inhimillinen tekijä” (Den mänskliga faktorn) i Finlands tv 1 gjorde en motsvarande djupdykning i oktober för två år sedan. Tre kvinnor medverkade.

Idrottaren Noora Toivo hade upplysts om att hon var en ”obetydlig mediehora, en skam för finländsk idrott.” Det började med att ex-häcklöparen Arto Bryggare i ett öppet brev uppmanat henne att träna mer och hårdare. Det ledde till att spärrarna brast på nätet och Toivo fick höra att hon var ful, fet och oduglig. ”Jag började skämmas för mig själv och ville inte visa mitt ansikte någonstans.” (Yle 2.10.2015)

Riksdagsledamoten Nasima Razmyar (SDP) kom till Finland från Afghanistan som åttaåring. Familjen flydde undan dödshot och rädsla för våld. I och med att hon 2015 valdes in i Finlands riksdag fick Nasima Razmyar igen stifta bekantskap med verbala dödshot. En hora var hon, givetvis, och en undermänniska.

Den tredje som intervjuades var journalisten Johanna Korhonen. Hon fick stor medial uppmärksamhet 2008, när Alma Media tog tillbaka hennes utnämning till chefredaktör för Lapin Kansa, efter­som hon inte meddelat att hon hade en kvinnlig livskamrat. (Alma Media fälldes sedermera för diskriminering.) Den feedback Korhonen mött efter det har bland annat gått ut på att hon är ett feminist-­fläskarsle, en ful kärring vars mun borde täppas till.

Att också barn faller in i trallen är ett symptom. Det säger just ingenting om dem som testar ordkombinationen ”djävla hora” men det säger en del om det samhälle och den tidsanda de är en oskiljaktig del av. Den tidsandan avgör till en del hur morgondagens vuxna kommer att vara funtade.

Den enskildes makt över samhällsklimatet i stort är begränsad. Men alla vuxna har makt över sitt ordval.