Vårdreformens valfrihetsmodell, som den nu ser ut, kommer inte att garantera valfrihet i alla landskap. Tidtabellen är omöjlig, och därför kan enligt projektchefen för vård- och landskapsreformen, Tuomas Pöysti, besluten om valfriheten komma att skjuts upp.

Också Kommunförbundet anser att tidtabellen inte är möjlig och föreslår att valfriheten och den bolagisering som valfriheten förutsätter införs tidigast 1.1.2021 i fråga om direktvalstjänsterna på basnivå och tidigast 1.1.2023 i fråga om tjänster som hör till den utvidgade basnivån.

Enligt Suomen Kuvalehti föreslår de ledande tjänstemännen för projektet en serie korrigeringar som enligt uppgift ska råda bot på flera av de problem inom valfriheten som olika experter påtalat, samtidigt kan det också rädda regeringssamarbetet.

Landskapen ska ta över vården 1.1 2019. Enligt nuvarande lagförslaget skulle landskapet ha två år på sig att bolagisera och flytta verksamheten till de social- och hälsovårdscentraler som ska ha hand om direktvalstjänsterna på basnivå inom valfriheten. Tjänstemännen kommer att föreslå att valfriheten tas i bruk stegvis så att valfriheten mellan år 2019 och 2020 kan förverkligas genom ramavtalsupphandling och direktvalstjänsterna skulle tas i bruk först från och med 2021. På det här sättet skulle landskapen ha tid att fundera vilka tjänster som ska höra till direktvalstjänsterna och vilka som ska höra till landskapets affärsverk.

Genom att införa valfriheten stegvis på det här sättet skulle det också förhindra att privata bolag kommer in på en marknad där landskapen inte har hunnit förbereda sig för konkurrens och bolagiserat sin verksamhet.

För vanligt folk är vårdreformen och valfriheten svåra att greppa. Vilken är skillnaden jämfört med hur vi har det i dag?

Får du en akut sjukdomsattack är det ambulansen som gäller. En ambulans som transporterar dig till ett sjukhus med jour eller omfattande jour, nära eller fjärran. Så långt hänger alla med. Men hur är det med mera vardagliga åkommor? I dag kan du själv välja om du söker dig till hälsocentralen eller till en privat vårdproducent. Men hur blir det i framtiden?

Låt oss säga att har hög feber för tredje dagen i följd och inte har tillgång till arbetshälsovårdens tjänster, ska du då söka dig till den bolagiserade kommunalt(?) ägda hälsocentralen eller till någon privat aktör? Är det ett val som du gör på förhand exempelvis en gång om såret, eller kan du när som helst gå vart som helst?

Knappast är tanken att du gör en upphandling för din egen privata del då du ligger i 40-graders feber? Ändå alla de som har svårt att välja även under normala förhållanden? Vem tar ansvar för att de svaga gör rätt val, vem bevakar deras rättigheter?

Kan du gå vart som helst, eller bör du varje årsskifte välja väg? Och sen om du väljer en privat serviceproducent och är på resa i landet och plötsligt behöver hjälp på en ort där din kontrakterade serviceproducent inte är verksam: Vad gör du då?

En annan sak är sedan hur serviceproducenter ska klara av att bedöma sin personaldimensionering samt bredden och nivån på sitt serviceutbud ifall alla får välja vad de vill när de vill. Vilda västern? Dessutom: ska landskapets upphandlingar göras före serviceproducenterna vet hur många och vilken typ av patienter de får?

Är det kanske tänkt att den offentliga sektorns bolag ska vårda de svåra och resurskrävande patienterna medan de privatägda börsbolagen plockar russinen ur kakan genom att binda upp de friska och arbetsföra medborgarna? Så kan det gå ifall grunden för vårdavtalen utgår från en fast summa per patient och år.

Frågorna hopar sig. Kan hända att detta scenario är fiktivt, men kom då i så fall och berätta hur det är tänkt att se ut i verkligheten, för det vet vi inte.

Vi talar om den största strukturella reformen någonsin, där tanken är att alla medborgare ska behandlas jämlikt. Med nuvarande jourupplägg är detta inte fallet, tydligen har man heller inte kläm på hur valfrihet ska garanteras åt alla. Det är väl inte meningen att vårdreformen ska äventyra vården? Mot denna bakgrund är det mer än motiverat att besluten om valfriheten skjuts på framtiden.