Varför så lång väntan på Nobelpriset?

Varför så stor skillnad? En faktor är personligheten hos experterna som utser pristagarna.

– Det beror mycket på det. De fem personerna som sitter i kommittéerna för de olika priserna har olika personlighet och olika preferenser. Sådant har spelat stor roll, säger Anders Bárány, fysiker och ledamot av Vetenskapsakademien och tidigare sekreterare för Nobelkommittén i fysik.

Det har ofta klagats på att många personer fått vänta alldeles för länge på priset – men Bárány tycker att man alltför ofta inte väntat tillräckligt länge.

– Man har ofta gjort fel, säger han.

Ett exempel är dansken Johannes Fibiger som fick medicinpriset 1927 för experiment som antydde att en art av rundmaskar kunde orsaka magcancer.

– Han trodde att han löst cancerns gåta. Sedan visade det sig att inget av detta var korrekt. Men han dog 1928 och slapp få reda på att han hade fel, säger Bárány.

– Det var vanligare förr att de fick priset snabbt. Det fanns då risken att det blev fel. Ju längre man väntar, desto mer rätt.

Fast även Bárány håller med om att vissa personer borde ha belönats snabbare, exempelvis den sovjetiske fysikern Pjotr Kapitsa som belönades 1978 för upptäckter som gjordes på 1920- och 1930-talet.

– I sitt tal nämnde han knappt upptäckterna. Han sade bara "Det där är gammalt. Nu tänker jag prata om det jag håller på med nu".



"Snöplogseffekt"

En forskare som belönades osedvanligt snabbt var amerikanen Stanley Prusiner. Han fick medicinpriset 1997 för upptäckten av prionerna, en ny form av sjukdomsalstrare. Själva upptäckten gjordes bara fyra år tidigare.

– Det gick väldigt fort, och det var en enorm diskussion efteråt om det var för tidigt eller ej. Nobelkommittén var säkert nervös den gången och det märktes på Prusiner att han kände sig dåligt behandlad. Men han hade ju rätt, säger Bárány.

Han påpekar att forskningen i världen har växt enormt sedan Nobelpriset instiftades. Men samtidigt är det bara tre personer som kan få priset varje år. Resultatet har blivit en lång kö av potentiella pristagare. Med tanke på detta är det inte märkligt att vissa missar görs.

– De fem personerna i kommittén är bara människor, inte datorer. De har kanske 100 förslag att välja mellan, varav 50 är plausibla.

– Nobelpriset räcker helt enkelt inte till. Det har blivit en snöplogseffekt. Man föser massor med forskare åt sidan gång på gång. Jag tycker man skulle sätta en gräns bakåt i tiden för hur länge man kan vara aktuell som pristagare.