Finland är en rättsstat. Alltså kan vi förvänta oss att befolkningen i landet kan lita på de lagberedningar som görs. Eller kan vi? Österbottens Tidning och Vasabladet levererar i dag en nyhet om att regeringens social- och hälsovårdsreform delvis verkar grunda sig på en egen, påhittad tolkning av grundlagsutskottets utlåtande från 2014. I den aktuella regeringspropositionen om vårdreformen sägs att lagstiftaren inte är skyldig att bland olika lösningar välja den modell som är bäst med tanke på en enda grundläggande fri- och rättighet. I regeringspropositionen påstås att lagstiftaren kan välja en annan lösningsmodell, förutsatt att olika fri- och rättigheter har vägts mot varandra och det finns konstitutionellt godtagbara skäl att välja en annan modell än den som är minst problematisk med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Resonemanget gäller den kontroversiella frågan om omfattande jour. I den samlade bedömningen av så att säga konstitutionellt godtagbara skäl nämns bland annat enheternas kompetens och resurser, befolkningsunderlaget, befolkningens rörelseriktningar, intern arbetsfördelning i samarbetsområdet och servicenätets täckning. Det är alltså i sammanvägningen av alla dessa faktorer som regeringen har stannat för att svenskösterbottningarna ska söka sin omfattande jour i Seinäjoki. Formuleringen om konstitutionellt godtagbara skäl låter onekligen bra. Men problemet är att någon sådan formulering inte ingår i det grundlagsutlåtande som lagberedarna hänvisar till. Tolkningen som ingår i regeringspropositionen och som framställs som ett citat ur grundlagsutskottets utlåtande från 2014 är helt gripet ur luften. Skrivningen verkar vara ett utslag för lagberedarnas livliga fantasi. 2014 års utlåtande från grundlagsutskottet går helt i linje med den princip som samma utskott spikade redan år 2009. Här sägs att de språkliga förhållandena kan vara ett särskilt skäl som berättigar till avsteg från i och för sig förenliga områden. Om det är möjligt att fastställa en administrativt fungerande områdesindelning på flera alternativa sätt är statsmakten skyldig att välja det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna. Denna skyldighet att prioritera ett tvåspråkigt sjukhus före ett enspråkigt sjukhus har de nu aktuella lagberedarna inte bara förtigit – de har på eget bevåg förvanskat innebörden och andemeningen i det tunga utlåtandet. Våra främsta grundlagsexperter är förbluffade. Att en av dem, Olli Mäenpää, säger att det knappast rör sig om ett misstag är oerhört graverande för den sittande regeringen. Att en regering via en egen proposition försöker vilseleda den folkvalda riksdagen är en allvarlig sak. Är det här vi har den reella förklaringen till att familje- och omsorgsministern Juha Rehula (C) har uppträtt obalanserat på senare tid? Vetskapen om att hela lagberedningen vilar på gungfly kan göra vilken minister som helst sömnlös. Dagens nyhet om vårdpropositionen sätter uppgifterna om ministerns uppträdande i ett nytt ljus. Vad ligger bakom att regering efter regering försöker strukturera om vården på ett sätt som inte respekterar vårt lands grundlag och de språkliga rättigheter som är integrerade i grundlagen? Motiven måste vara tunga med tanke på att regeringen riskerar sin egen framtid för att uppnå målet. Försöken att eliminera de grundläggande språkliga rättigheterna för Finlands svenskspråkiga befolkning har pågått allt sedan millennieskiftet. Det var då, åren 1999–-2000, som dåvarande regering drev igenom en grundlagsändring som reducerade kollektiva, språkliga rättigheter till en fråga om individuell språkservice. Tack vare en positiv grundlagstolkning och ett ingripande av både republikens president och justitiekanslern år 2009 kom kuppen av sig. Men de krafter som arbetar för svenskans eliminering verkar inte ge sig. Läs också Niklas Nybergs ledare på samma tema i Vasabladet här.