Det värsta vore väl om ingen åkte i väg. Det kan man börja med att konstatera, på tal om "Ung i Österbotten" – Migrationsinstitutets forskningsrapport om ungas flyttningsbenägenhet och attityder till sin hemregion (VBL 16.8).

Ungdomar måste åka i väg. Inte alla förstås, men de som har lust ska vidga sina vyer.

Till den delen har Österbotten inget problem. Unga har planer på att flytta och gör det också.

Det knepiga är – särskilt i ett läge där bristen på arbetskraft utgör ett hinder för utveckling – i vilken utsträckning de flyttar tillbaka.


Det är naturligtvis upp till dem själva. Och det beror på tillgången på jobb, men också på familjeförhållanden och var vännerna finns. Föräldrarnas hälsa och deras roll som barnvakter till barnbarnen har betydelse, precis som överallt i världen.

Det kan till exempel regionala utvecklingsbolag inte göra så mycket åt. Men de kan informera och hålla kontakt, försöka se till att alla har en realistisk bild av hur det är att bo och arbeta i en region.

– Vi behöver lyckligtvis inte ljuga, sade Concordias vd Jarl Sundqvist på presskonferensen för "Ung i Österbotten".

Olika och många jobb finns, det är bara att berätta om dem.


Men det finns många andra faktorer som inverkar på individuella val. Faktorer som regionala utvecklingsbolag eller andra aktörer inte har någon makt över. Att en majoritet av de österbottningar som studerar någon annanstans knappast kommer att återvända kan man få acceptera.

Då kan det vara minst lika viktigt att se på det potentiella tillskott i arbetskraften som redan finns i regionen, studerande från övriga Finland och andra länder.Som det är nu – enligt forskningsrapporten – kommer bara en bråkdel av dem, fem procent, att stanna.

Det har förstås sina förklaringar. Önskan att bo på en större ort finns i lika hög grad hos den här gruppen som bland österbottningarna. Dessutom torde benägenheten att flytta vara större om man redan en gång har gjort det.


Likväl är den låga benägenheten att stanna värd uppmärksamhet. Studerandenas utbildning är trots allt en investering som regionen har gjort.

Då är det bra att det finns en utredning som "Ung i Österbotten". Ungdomarna har fått berätta vad de saknar, uppskattar eller vill ha mer av.

Ett utmärkande drag hos både finländare från andra orter och utlänningar är att de inte upplever att det finns jobb i Österbotten. Där tycks det finnas samma informationsbehov som hos österbottningar i förskingringen.

Men särskilt utlänningarna påpekar dessutom att det är svårt att komma in i arbetslivet. De efterlyser praktikplatser och stöd i karriärplaneringen. Om nu Österbotten ojar sig över brist på arbetskraft vore det väl vettigt att försöka åtgärda den biten, och inte bara påpeka att det nog finns jobb.

Dessutom fäster alla unga, även österbottningarna, nu för tiden större vikt vid trivseln på jobbet och möjligheten att göra meningsfulla saker. Det räcker inte att bara vara "arbetskraft".


Alla studerande utifrån ser svårigheter att komma in i arbetslivet. De finskspråkiga talar också om tvåspråkigheten som ett hinder. Internationella studerande har en dubbel utmaning i och med att de har svårt att komma in i de sociala nätverken.Det kan vara så, att det starka sociala kapitalet i Österbotten är en styrka som håller ihop invånarna, men det gör det samtidigt svårare för de som kommer utifrån att komma in. Där kan man säga att var och en har ett ansvar.

Själva studierna upplever studerandena utifrån nog som bra. Men ur regionens synvinkel kan studielivet bli för bra. Om man har allt man behöver på campus, har man mindre orsak att stanna när man tagit examen. Det skulle gälla att få studerande att spela fotboll i Iskmo-Jungsund BK i stället för på universitetet.

De facto görs redan mycket för integrationen, av flera aktörer. Det är inte det. Men i och med att de som studerar i Österbotten redan finns här, är en ytterligare satsning på dem minst lika viktig som att försöka locka hem de österbottningar som redan flyttat.


Sedan händer det hela tiden saker som kan förändra benägenheten att flytta eller stanna. Sverige har i år ganska radikalt försämrat finländares praktiska möjligheter att komma in på högskolor där i och med förändringar i inträdeskraven. Och Finland ger möjlighet att ta terminsavgifter av studerande från länder utanför EU.

Den ena åtgärden motverkar utflyttning och den andra motverkar inflyttning.

Annat kan hända. Men det regionen kan behöva koncentrera sig på är att lyssna på vad ungdomarna vill. Där kommer en mångsidig arbetsmarknad och enklare vägar in i den högst. Ett mångsidigt kultur- och fritidsliv är också viktigt. Liksom goda förbindelser.


Och varför ska man göra sig besvär att locka alla dessa unga att återvända eller stanna? Det tycks ju inte ens räcka med att det finns jobb, de ska ha trevliga jobb också!

Tja, de unga är de som kommer att jobba längst. De unga är de som har eller kommer att få barn. Och såväl återvändande österbottningar som kvarstannande studerande utifrån för med sig nya idéer. Det är det som har varit grunden för den österbottniska framgången hittills.