Det svaga understödet i opinionsundersökningarna gnager på medlemmarnas förtroende för Centerns och SDP:s partiledare.

Den mätning Helsingin Sanomat presenterade på måndagen visar att De gröna nu är näst största parti med ett understöd på 17,5 procent och därmed har passerat såväl Centern som SDP, som bägge har ett understöd på 17,3 procent. Störst var Saml med 20,7 procent.

Sedan juni, då Touko Aalto valdes till partiordförande för De gröna har stödet för partiet ökat med närmare tre procentenheter.


För Socialdemokraterna är goda råd dyra. Inte ens den interna kampen om presidentkandidaturen har ökat intresset för partiet, tvärtom. Efter att många tunga SDP-namn tackat nej till en kandidatur och andra åter öppet flaggat för återval av Sauli Niinistö, uppfattas tydligen inte SDP:s upplägg som speciellt intressant. Åtminstone inte i skenet av opinionsundersökningarna.

I Yles mätning i augusti hade SDP samma låga väljarstöd (15,9 procent) som hösten innan Antti Rinne utmanade Jutta Urpilainen som partiledare. Men då var Urpilainen en finansminister som måste koncentrera sig på Greklands skulder, europeiska stabilitetsmekanismen och strukturella reformer. Nu är Socialdemokraterna i opposition, där partierna brukar profilera sig. SDP:s problem är dock inget nationellt fenomen, utan ett allmänt europeiskt sådant.

Efter årtionden som ett stort och inflytelserikt maktparti som använde De gröna som sitt trädgårdsparti och Vänstern för att ta hand om kommunisterna, har SDP klamrat sig fast vid makten i stället för att följa samhällsutvecklingen och anpassa sig till omstruktureringarna i samhället.

För ett ögonblick kunde SDP glädjas över återflyttarna från Sannfinländarna, nu tycks de unga lämna SDP för De Gröna.

Där De gröna levt i nuet och anpassat sin politik till förändringarna och erövrat städerna, har SDP hamnat in på ett stickspår som inte leder någon vart. Partiet saknar en fullstor "hemmaplan".


Diskussionen om att förnya politiken har pågått inom Socialdemokraterna i åratal. Enligt partistyrelsemedlemmen Matias Mäkynen från Vasa, finns det en rädsla för att förlora partiets värderingar om man ändrar på politiken. Men han ser också ett parti som inte vågar ta ställning av rädsla för att tappa röster. Man är rädd för vad "de gamla väljarna" ska tycka, och vokabulären lockar inte unga.

Det intressanta är att han ser ett glapp mellan partiledningen och gräsrötterna och befarar att till exempel riksdagsgruppen tror att medlemmarna är mer konservativa än de i verkligheten är.

Tvärtom anser Mäkynen att det finns beredskap inom partiet att ta modiga steg framåt. Det kanske har att göra med att han nu leder en arbetsgrupp som funderar på hur SDP ska kunna nå fram till unga i universitetsstäder, något som De gröna satsat på länge. Han tror dock inte att det finns några enkla definitioner på väljare som vill stöda SDP.

Men Socialdemokraterna borde välja vilka frågor som betonas, föra fram dem modigare och synas mer. Också partiets framtidsvision borde synas bättre i vardagspolitiken. Mäkynen tror inte på att Antti Rinne blir utbytt i nuläget. Men fortsätter den nuvarande trenden kan Rinne inte leda oss i riksdagsvalet, konstaterar Mäkynen.


Också inom Centern har det förekommit debatt om partiordförande och statsminister Juha Sipiläs ställning. Trots en liten uppgång jämfört med senaste mätning har partiet tappat närmare fyra procentenheter av sitt stöd sedan riksdagsvalet 2015.

Men inom Centern håller men huvudet kallt. Det är av yttersta vikt för Centern att vård- och landskapsreformen ros i hamn. Strategiskt är dessa reformer av avgörande betydelse med tanke på partiets framtid. Det vet Sipilä, och han är beredd att göra sitt yttersta för att till varje pris genomföra reformerna med Centerns bästa för ögonen. Efter det har han inga problem att stiga åt sidan ifall opinionssiffrorna ser ut att äventyra partiets möjligheter till framgång i nästa riksdagsval.

Där Centern har en klar inrikespolitisk agenda, har SDP ännu inte hittat sin framtidskarta. Det som förenar dagens politiska partier är dock det faktum att partiordföranden får gå ifall opinionsmätningarna inte visar ett tillräckligt starkt stöd för det egna partiet. Sådan är politiken i dag.