Ännu en bybutik lägger lapp på luckan. En månad till kan man handla i Molpeboden (även om urvalet minskar, det är slutförsäljning), sedan låser Catharina Nystrand dörren för gott. Det är sorgligt, inte minst för de äldre, som VBL:s reporter Sofia Nygård skriver i onsdagens blad.

– Det är det sämsta som kan inträffa. Det blir lång väg att fara och handla nu, i synnerhet för gamla människor som inte har bil eller körkort, säger Robert Vestblom, snart 90-årig Molpebo.

Det är inte bara äldre som drabbas. Byn, som många andra byar före den, går miste om en samlingspunkt, ett ställe där man möter någon i dörren och får sig själv och sina tankar bekräftade.

Det blir mer dött mitt i en i sig livskraftig by.

Annat var det förr. Det är inte så länge sedan det fanns fyra butiker i Molpe. Bergö hade tre.

Likadant var det i stan, det fanns kvartersbutiker som drevs av privata köpmän, som kände sina kunder. Ingen behövde åka bil till något Stenhaga och handla. Allt var smått och mysigt.

Men vänta nu. Är kvartersbutikerna borta? Nja, bara på Brändö i Vasa finns det fyra. Och så en strax intill, vid Bockska hörnet. Och så ännu en ett par hundra meter upp längs Gerbyvägen.Faktum är att butiksdöden i stan var ganska kortvarig. Det var skralt en tid, men så plötsligt började de dyka upp igen, låt vara i form av butikskedjor med S och K i namnet. Men de finns. Man kan promenera till butiken och handla sin mjölk, om man vill.

Här kan påpekas att alla österbottniska byar inte har förlorat sina butiker. Det regionala andelslaget har fört en expansiv politik. Butikerna ser likadana ut och är oflexibla med sortimentet. Men de finns.

Det ligger naturligtvis inte någon sentimentalitet bakom butikskedjornas agerande. De svarar på ett behov och de försöker lyssna på beteenden och attityder i förändring.Till beteendeförändringarna hör att allt fler vill slippa åka bil, att många inte vill att deras mat ska åka så långt heller, att kvalitet sätts framför kvantitet, och att en växande andel människor vill se livet som en meningsfull mix av arbete och fritid.

Det är sådant som gör att landsbygden inte bara dör, den lever upp på nytt också. Även i trakterna kring Molpeboden har det dykt upp nya aktörer, som drar nytta av en föränderlig värld. Likadant är det på andra håll. Det säljs lokalproducerat och det utvecklas nya koncept. Det här gäller inte bara detaljhandeln heller, folk hittar nya sätt att försörja sig på, med nätets hjälp eller som följd av ännu en förändring: det växande antalet äldre.

Det är inte alltid lätt. Molpeboden har försökt med många knep. Men på ett övergripande plan öppnas det dörrar på landsbygden också, alla stängs inte.

Men då måste det förstås bo folk där. Där drar kommunerna sina strån till stacken, och försöker erbjuda attraktiv tomtmark och god service. Bra nätuppkoppling är också viktigt. Det statsmakten kan göra handlar inte minst om småföretagarna. Det så kallade normtalkot har påbörjats, och så enkel byråkrati som möjligt är av nöden. Inte minst bör man komma åt den där höga kostnaden för att göra den där första anställningen. Det gynnar förstås inte enbart landsbygden, men är särskilt viktigt där.

Sedan kan man gärna avhålla sig från att göra det svårare, som att skattemyndigheterna låter bli att lägga sig i frivilligt arbete eller delningsekonomi, sådant som alltid har fungerat utmärkt på landsbygden.

Det finns en framtid för landsbygden. Den passar väl in i ett kvalitetstänk och i det att många vill lägga mindre pengar på boendet. Stadskärnorna ligger i och för sig också bra till, då är det knepigare för de klassiska villaförorterna.

Molpeboden kan också få en fortsättning. Den har trots allt gått på vinst.

Kanske någon kan finna sin mix av arbete och fritid där, och hitta en specialitet som efterfrågas, men ännu inte finns. Regionens bästa fiskbutik kanske, eller Österbottens största urval av hantverksöl?

Och vill folk ha mjölk så säljer de säkert mjölk.