Digitalisering och infrastruktur är två frågor som hamnat i skymundan under valrörelsen men nu pockar på uppmärksamhet.

Tysklands framlidne exkansler Helmut Schmidt sade en gång att Angela Merkel visserligen är en skicklig taktiker, men att hon saknar strategiskt mål. Om den då 93-årige socialdemokraten hade rätt skulle det möjligen förklara varför den tyska politiken i allt högre grad tycks präglas av kortsiktighet.

Om några av framtidens stora frågor – digitalisering, infrastruktur och pensioner – har det varit märkligt tyst i valrörelsen. Åtminstone när det gäller hur de ska omsättas i praktisk politik. Nu hamnar problemen i knät på nästa regering, oavsett hur den kommer att sättas samman.

– Det är ett grundproblem att allt handlar om kortsiktiga intressen. Titta exempelvis på pensionerna, där det lovas alla möjliga förbättringar. Däremot pratas det inte särskilt mycket om hur man ska göra konkret politik av det. När ekonomin kyls ned om några år blir det svårt att hålla löftena, säger Rüdiger Schmitt-Beck, professor i statsvetenskap vid universitetet i Mannheim.

Förstoppade vägar

Vägarnas tillstånd är ett annat problem som måste upp på dagordningen, tycker han.

– Man ser ju hur det ser ut när man åker runt i landet. Motorvägarna är totalt förstoppade, överallt är det byggarbetsplatser, och så kommer det att fortsätta. Det är absolut nödvändigt att göra något åt saken.

Det liberala och näringslivsvänliga FDP – som hoppas ingå i en Merkelledd koalitionsregering – har försökt profilera sig när det gäller digitalisering, ett område där Tyskland är eftersatt. Förbättringar av bredbandstäckningen genom utbyggnad av fiber i hela landet har varit ett av partiets löften. Men det är mycket prat och lite verkstad, enligt Schmitt-Beck.

– FDP har ju ingen direkt bild av vad de vill göra och hur de ska göra det, de säger bara "det här behövs, det är viktigt", säger han.

Låg reformtakt

Förbundskanslern och CDU-ledaren Angela Merkel, som lär leda även nästa regering, är inte känd som en offensiv politiker. Reformtakten de senaste fyra åren har varit låg, och många stridsfrågor har desarmerats genom att Merkel avstått från att sätta ned foten och sätta en långsiktig kurs. I längden är den metoden inte hållbar, tror Kerstin Völkl, doktor i statsvetenskap på Martin Luther-universitetet i Halle-Wittenberg.

– I pensionspolitiken har CDU inga tydliga förslag. Även försvarsmakten är i ett prekärt tillstånd, säger hon.

Schmitt-Beck nämner också CDU:s konservativa bayerska systerparti CSU:s inställning till den tyska bilindustrin för att illustrera problemet. Partiledaren Horst Seehofer har bland annat avfärdat en tuffare reglering av branschen i kölvattnet av dieselskandalen, med motiveringen att bilindustrin är grunden för det tyska välståndet.

– För tillfället kanske det är så, men bilindustrin är i stor fara, eftersom den fortsätter försöka optimera förbränningsmotorer, trots att man tydligt kan se att det inte har någon framtid. Om den sydtyska bilindustrin inte följer med i utvecklingen kommer den grunden att brista, och det tyska samhället får ett väldigt stort problem.

Integrationen en utmaning

Och integrationen – ett politikområde som blivit allt mer laddat i Tyskland efter krishösten 2015 – är ett projekt för årtionden framöver, tror Schmitt-Beck.

– Det kommer att kosta mycket både räknat i pengar och ansträngning. Det är en gigantisk utmaning. (FNB–TT)

Fakta: Möjliga koalitioner

  • Stor koalition: CDU/CSU och SPD. Har styrt Förbundsrepubliken Tyskland vid tre tillfällen (1966–1969, 2005–2009 och 2013–2017), och DDR vid ett tillfälle (1990).
  • Svartgul koalition: CDU/CSU och FDP. Styrde Tyskland under stora delar av 1960-talet under både Konrad Adenauers och Ludwig Erhards ledning, därefter på 1980- och 90-talet under Helmut Kohls ledning och 2009–2013 under Angela Merkels ledning.
  • Jamaicakoalition: CDU/CSU, FDP och De gröna. Modellen har aldrig prövats på nationell nivå, men har förekommit två gånger i delstatsregeringar: i Saarland (2009–2012) och i Schleswig-Holstein (sedan 2017).
  • Trafikljuskoalition: SPD, FDP och De gröna. Modellen har aldrig prövats på nationell nivå, men har förekommit i bland annat förbundsländerna Bremen (1991–1995) och Rheinland-Pfalz (sedan 2016).
  • Rödgrön koalition: SPD och De gröna. Styrde Tyskland under förbundskansler Gerhard Schröder 1998–2005. På delstatsnivå prövades konstellationen första gången i Hessen 1985–1987 och är numera relativt vanlig.
  • Rödrödgrön koalition: SPD, Vänstern (Die Linke) och De gröna. Konstellationen är kontroversiell i Tyskland på grund av Die Linkes rötter i DDR:s statsbärande parti SED. Har aldrig förekommit på nationell nivå, men en rödrödgrön delstatsregering styr i Thüringen sedan 2014.