En könsneutral äktenskapslag kommer att utlösa en dragkamp inom kyrkan. Illustration: Arkiv/Tina Stenbäck.

Slopad vigselrätt ger ingen lösning på kyrklig konflikt

Publicerad 29 juli 2010 kl. 00:04. Senast ändrad 28 juli 2010 kl. 15:35

Kyrkligt dilemma. En könsneutral äktenskapslag sätter tryck på kyrkan oberoende hur den hanterar sin vigselrätt.

Sommaren är kyrkbröllopens tid. Många unga föredrar att gifta sig i kyrkan med allt vad dit hör av stämningsfulla ceremonier.

För nio av tio finländare är rätten att gifta sig i kyrkan faktiskt den största orsaken till att de överhuvudtaget hör till kyrkan och troget betalar kyrkskatt. (HS 28.7)

Det här gäller det att hålla i minnet i debatten om en könsneutral äktenskapslagstiftning och förslaget om att kyrkan borde avstå från sin vigselrätt.

Biskop Eero Huovinens och riksdagsman Bjarne Kallis (KD) förslag om slopad vigselrätt för kyrkan kan initialt se ut som en bra och enkel lösning. Eftersom en könsneutral äktenskapslag står i konflikt med biskopsmötets uppfattning om äktenskapet kunde en övergång från officiell vigselmyndighet till ceremonimästare minska trycket på kyrkan att foga sig efter de världsliga lagar samhället stiftar.

Var och en präst kunde då friare välja vilka vigslar han eller hon väljer att välsigna genom en kyrklig ceremoni efter den borgerliga vigseln.

Så långt har Huovinen och Kallis rätt.

Problemet är att de kyrkliga välsignelserna knappast är lika attraktiva som en officiell kyrkvigsel. Välsignelserna skulle locka de "redan frälsta", så att säga, medan risken är stor för att merparten av nygifta på sikt inte skulle göra sig besväret med en kompletterande ceremoni inför Gud.

Man kan utgå ifrån att många av de som struntar i den kyrkliga välsignelsen också låter bli att döpa barnen. Den dagen ett medlemskap i kyrkan inte längre berättigar till kyrklig vigsel har kyrkan alltså tappat en av de sista stora attraktioner som fortfarande knyter invånarna till den lokala församlingen.

Det gör att kyrkans inflytande över våra liv minskar samtidigt som den får svårare att klara sin ekonomi. En klar marginalisering av kyrkan, alltså.

Ändå är alternativet inte mycket bättre. Väljer kyrkan att kvarstå som vigselmyndighet efter en ny könsneutral äktenskapslag har trätt i kraft kan församlingsborna skrämmas på flykten som en följd av att de inomkyrkliga och teologiskt präglade konflikterna tilltar i tonstyrka.

I en bibeltrogen tolkning är det av Gud instiftade äktenskapet en fråga mellan man och kvinna medan en ökande andel anser att också kyrkan bör följa tidsandan. Då en könsneutral äktenskapslag vinner politisk acceptans - vilket den självklart bör göra - hamnar kyrkan i ett korstryck oberoende hur vigselrätten hanteras.

Staten kan inte genom lag diktera hur kyrkan ska se på äktenskapet, men det är naturligt att kyrkan anpassar sig. Det troliga är att kyrkan i Finland med förebild från Sverige börjar viga även samkönade par, men att den under en konfliktfylld övergångstid behåller sin nuvarande linje med nej till vigsel av homosexuella.

En kyrklig vigsel kan inte betraktas som en grundrättighet, åtminstone inte länge det finns ett borgerligt alternativ. Men moraliskt är kyrkan skyldig att betrakta alla människor som lika mycket värda.

Vem vet, kanske blir det just den här frågan som spräcker den evangelisk-lutherska kyrkan i två fraktioner efter att den upprivande kvinnoprästkonflikten har gjort förarbetet?

Kenneth Myntti