Johan Storgård spelar den man som vill rädda Körsbärsträdgården genom styckning. Foto: Valtteri Kantanen
Enstaka kolonilotter säkrar
inte den svenska trädgården
Publicerad 10 januari 2010 kl. 00:04. Senast ändrad 8 januari 2010 kl. 15:33
Fel perspektiv. Kampen handlar inte om finlandssvenskarna eller högborgerlighet. Kampen handlar om det svenska språket.
Pjäsen Körsbärsträdgården på Svenska teatern i Helsingfors har varit regissören Erik Söderbloms metafor för ett Svenskfinland i sönderfall. Till slut går tiden bokstavligen förbi den aristokratiska familjen, som tvingas ta farväl av sitt kära gods.
Tolkningen har fått en och annan recensent att undra vad regissören egentligen vill säga med sin pjäs. Specifikt - vad finlandssvenskarna i tid borde förstå att avstå ifrån för att få behålla allt det fina.
Enligt vissa stämningar i huvudstadsregionen kan regissören ha haft nationalspråkstatusen i sinnet. Vissa verkar tro att det i ett läge med svenskspråkiga som en av många språkliga minoriteter i landet vore bättre med en minoritetsspråksstatus, som fryser nuvarande språkförhållanden. En styckning av trädgården i några noggrant anpassade kolonilotter, alltså.
Pär Stenbäck (SFP) framkastade tanken i en debattbok som utkom år 2003 och i samband med att Yle i veckan publicerade en gallup fick han tillfälle att återkomma till ämnet. Stenbäck tror dock att möjligheterna att få till stånd en bra minoritetslagstiftning inte längre i dag är lika goda som de kunde ha varit för några år sedan. (Yle Vega 7.1)
Stenbäck resonerar på något sätt bakvänt. Det att 95 procent av finlandssvenskarna vill behålla nationalspråkstatusen framom en minoritetsspråksstatus ska inte ses som utslag för konservatism utan som ett bevis för att finlandssvenskarna sätter ett berättigat värde på Finlands grundlag och principen om två jämställda nationalspråk.
Kimmo Sasi (Saml) har alldeles rätt då han uttalar sig i samma nyhetsinslag som Stenbäck: Utan det skydd som grundlagen erbjuder hade Karleby obönhörligen förts till den norra zonen i regionförvaltningsreformen.
Ännu starkare skulle det språkliga grundlagsskyddet ha varit utan den grundlagsändring som gjordes för tio år sedan. Det att regeringsreformens paragraf 50 ersattes med paragraf 122 i den nya grundlagen har gjort det lättare för statsförvaltningen att driva igenom administrativa reformer, som hotar det svenska språket.
Det att grundlagsreformen slank igenom utan offentlig debatt är ur finlandssvensk synvinkel en av de allra största skandalerna i modern tid, speciellt som möjligheterna att reparera skadan är minimala. Den aktuella grundlagsrevideringen verkar helt och hållet inriktad på presidentens befogenheter.
Det svenska språket har inget att vinna på en rättslig nedgradering. Folkrättsligt är svenskan redan ett minoritetsspråk och därför finns inget tilläggsskydd att hämta i de europeiska konventionerna.
Tvärtom skulle ett avsteg från nationalspråksstatusen innebära att svenskspråkiga inte längre kan räkna med hjälp från grundlagsutskottets sida. Detta visade sig vara helt avgörande i regionalförvaltningsreformen och rimligtvis kan utskottsprövningen få betydelse även då alarmcentralfunktionen inom kort omstruktureras i större enheter.
Kampen handlar inte om finlandssvenskarna eller högborgerlighet. Den handlar om svenskan som språk i Finland.
VAD TYCKER DU?
- Kommentera ledaren på www.vasabladet.fi
Kenneth Myntti