I vårduppgörelsens eftersvall
Publicerad 1 januari 0001 kl. 00:00.
Svårigheten att bedöma uppgörelsens värde har präglat samtalet efter att Tehy-vårdarnas arbetskonflikt fick sin lösning.
Förutom att uppgörelsen innehåller en hyfsad löneförhöjning finns det i det fyraåriga avtalet flera nya element som man har svårt att värdera.
Det är första gången i ett kommunalt avtal som man bakat in så kallade effektivitetsprojekt som belönas med löneförhöjning. I Tehy-avtalet finns i slutändan en löneförhöjning som betalas ut om vårdpersonalen inte växer. Två procent till på lönen betalas den 1 maj 2011 på villkor att volymen på vårdpersonalen år 2010 inte är större än vad den var år 2006.
Omvänt kan noteras att det inte blir någon löneförhöjning då, om personalökningen fortsätter som nu. Under de senaste åren har social- och hälsovårdspersonalen i kommunerna vuxit med omkring 1500 personer per år.
Denna trend har vårdfacket Tehy förbundit sig att bryta för att komma upp till de höga procenter på 22-28 procent som förbundet i går presenterade.
Det är ett tufft projekt i ett läge där man vet att vårdbehovet kommer att växa i takt med att befolkningen åldras. Det ökande behovet av vård kommer tydligen att mötas på ett annat sätt. Välfärdstjänsterna kommer i högre grad att köpas utifrån.
Kommunförbundets vd Risto Parjanne ser inte bara framför sig ett stort tryck att höja skattesatsen i många kommuner, utan hans uppfattning är att det färska avtalet innebär en förändring i kommunernas servicestruktur.
Enligt Parjanne kommer man att undvika att anställa mera personal trots att de stora åldersklasserna samtidigt åldras och behöver mer service. Det betyder att en del av servicen måste köpas av privata serviceproducenter.
När det gäller måndagens uppgörelse är det intressant att lägga märke till att regeringen är med på noterna och rent av uppmuntrar till en sådan utveckling. Det enda - vilket nog måste ses som förvånande - som regeringen bidrog med för att få till stånd uppgörelsen med Tehy var löftet om att statsbidragen inte skall minska om personalen minskar. Kommunerna kan själva förfoga över inbesparingarna.
Det förvånar att kommunarbetsgivarna gick med på ett enligt dem dyrt avtal med vårdarna, utan att statsmakten egentligen alls engageras i att betala räkningen.
Kanske sanningen är den att avtalet med Tehy inte alls blev så dyrt för kommunarbetsgivaren. Ett närmare studium av avtalet ger vid handen att det som betalas till vårdarna i Tehy under de närmaste två åren bara är snäppet mera - kanske en procent - än vad de övriga inom den kommunala sektorn får utan arbetskonflikt. Den saken bekräftades på måndagskvällen av riksförlikningsman Juhani Salonius, som ändå måste betraktas som den mest opartiska bedömaren av uppgörelsen.
Att avtalen för Tehy och det andra vårdarfacket Super liknar varann de två kommande åren gör pratet om att Tehy-avtalet skulle strida mot principen om lika lön för samma arbete överflödigt och teoretiskt.
Styrkan i det långvariga Tehy-avtalet är i alla fall att vårdarfacket röjt väg för en god löneutveckling också efter vårvintern 2010 då det allmänna kommunala avtalet går ut. Trots optimistiska tongångar nu finns det inga garantier om vad de andra branscherna får då.
En annan styrka som är skäl att lyfta fram i Tehy-avtalet är de solidariska justeringarna i de lägsta lönegrupperna. Direkt vid årsskiftet höjs utgångslönen i de lägsta lönegrupperna med maximalt 200 euro.
Vilka är då de politiska konsekvenserna av denna konflikt och uppgörelse som starkt engagerat finländarna? En konsekvens är att de ideologiska skillnaderna i politiken med ens blivit synligare.
Konturerna för regeringens borgerliga politik har blivit tydligare. Regeringen vill inte se att den offentliga sektorn växer, utan belönar hellre en effektivare välfärdsstat.
Regeringens outtalade skattepolitik går ut på att fortsätta med moderata sänkningar av inkomstskatten, medan man samtidigt inte tar bekymmer av att kommuner tvingas höja skattesatsen för de över lag goda löneförhöjningarna skall kunna finansieras.
Att inkomstskatten är progressiv, medan kommunalskatten inte är det betyder i det långa loppet att det är personer med små inkomster som förlorar och de sociala klyftorna växer.
Det här är något som vänsteroppositionen allt kraftigare kommer att ta fasta på. Också socialdemokraternas ordförande Eero Heinäluoma uttryckte sin tillfredsställelse över att Tehy-tvisten kunde lösas, men hans recept är helt ett annat än regeringens. Heinäluoma kräver att staten fullt ut skall kompensera kommunerna kostnaderna för löneuppgörelsen.
De politiska motsättningarnas tid är alltså ingalunda förbi. I den politiska hygienens namn borde samtliga partier ändå akta sig för att ta åt sig ära för löneuppgörelsen.
Samlingspartiet har redan delvis hunnit göra det. Partiet ser det som sin förtjänst att diskussionen som ledde till goda lönelyft för de kommunalt anställda startade. Snabbt svängs skivan. Det var inte många dagar sedan politiskt dåligt förankrade vallöften höll på att föra hela vår sjukvård i en svårbemästrad kris.
HENRIK STENBÄCK
henrik.stenback@vasabladet.fi
Henrik Stenbäck