Nybygget kräver samförstånd
Publicerad 1 januari 0001 kl. 00:00.
Nu är de i gång. Kannstöperierna om vem som ska leda det nya finlandssvenska institutet, som grundas av fyra finlandssvenska fonder och stiftelser.
Person- och revirstriderna. Dragkamperna och motsättningarna.
Annat var inte att vänta. Ändå känns det trist att få tycks bry sig om vad en ny finlandssvensk institution skall syssla med, själva innehållet och substansen alltså. Intresset verkar begränsa sig till personfrågor och fysisk placering av kontoret.
Givet är ju att agendan sätts av de ledande personerna och att det ena följer på det andra. Men ingen kan väl ändå förneka finansiärernas rätt att tillsätta ledning.
Det här är business as usual. Den som betalar har makten. Är finansiärerna fyra till antalet, ja då är styrelsens sammansättning strikt taget en affär mellan dessa fyra aktörer.
Det var litteraturvetaren och kulturdebattören Trygve Söderlings tio tankar om det finlandssvenska framtidsinstitutet som den här gången piskade upp stämningen. Också Söderling lyckades med sin text fylla en och halv sida i Hufvudstadsbladet (30.12) utan att formulera särskilt många egna tankar om institutets uppgift och mission i Svenskfinland.
Han nöjde sig med att konstatera att institutet får exakt de uppgifter det var tänkt att Svenska Finlands folkting skulle ha, blott det levde. Merparten av texten är dräpande kritik mot det finlandssvenska fondväsendets maktfullkomlighet.
Och visst, på flera punkter är kritiken berättigad. Bland annat har vi från denna plats i Vbl påtalat demokratiunderskottet, som för Svenska kulturfondens del börjar bli beklämmande med tanke på att fondens utdelning till följd av Svenska litteratursällskapets lyckade placeringar har stigit till svindlande 30 miljoner euro i året.
Men då Söderling påstår att den finlandssvenska pressen skulle gå i fondernas ledband framför han faktiskt en kritik som missar målet. De facto följde tidningarna upp såväl tv:ns "avslöjanden" om Roger Broos maktutövning som uppgifterna om den stiftelse som finansierar sfp.
Att den finlandssvenska tv:n anlitade anonyma källor i sin "granskning" av Roger Broo och därmed satte sin egen trovärdighet på spel noterar Söderling inte alls. På det sättet fick debattartikeln en slagsida.
Ovan påstods att provokatören inte presterar särskilt många egna tankar om institutets uppgift och mission. Men ett undantag finns, faktiskt. I sin nionde tes fastslår han att institutet borde se till att Svenskfinland inte likriktas. Att mångfalden bör härska, att otämjda oberoende röster ges spelrum.
På ett sätt har han rätt, på ett annat sätt har han fel. Han har rätt i att debatten bör vara fri, ja rent av otämjd, och att mångfald skall råda.
Men samtidigt är det ju enbart genom att dra åt samma håll som finlandssvenskarna kan ge svenskheten en chans att överleva i det här landet. Om vi som Söderling hugger och slår åt alla håll får vi inte till stånd den konstruktiva talkoanda och det samförstånd som det finlandssvenska nybygget förutsätter.
Än uppdraget?
Håll med om att vi under en alltför lång tid trott och förlitat oss på att den så kallade tvåspråkigheten är ett stabilt idealtillstånd och jämviktsläge efter en sammansmältning med den finskspråkiga befolkningen. Det här har visat sig vara en utopi.
Någon sådan beständig tvåspråkighet existerar inte. I alla konstellationer-allt från familjer och parförhållanden till utbildningsinrättningar, kommuner och polisdistrikt-tar det starkare språket alltid över. Förr eller senare.
Enheten är tvåspråkig endast så länge det ena språket i dualismen bemödar sig om att upprätthålla en front mot det andra språket. Då det ena språket ger efter för trycket från det andra upphör också tvåspråkigheten att existera.
Det är därför ett minoritetsspråk i ett land inte har en chans att överleva utan fasta, språkliga strukturer. Tvåspråkighet saknar en inneboende beständighet.
Vi finlandssvenskar har också under alltför lång tid trott och förlitat oss på att vi ska få service på svenska utan att vi har satt oss in i vad det egentligen är som producerar denna svenska service. Att det inte existerar någon svensk betjäning utan en svensk struktur.
Så då Söderling säger sig sky en "Berlinmur" mot omvärlden och i stället förhärligar mångfald verkar han motsätta sig det som föraktfullt brukar kallas för finlandssvensk isolationism. Med ett sådant påstående skaffar han sig säkert många åsiktsfränder.
Ändå för resonemanget fel. Vi finlandssvenskar ska självklart lära oss många språk, vi ska umgås fritt och skaffa oss äkta hälfter och vänner över alla gränser, geografiska som språkliga, men vi bör ha en sak klar för oss:
Själva finlandssvenskheten fortlever inte på mångfaldens och flerspråkighetens grund om svenskan är den svagare parten i dualismen. Institutets huvuduppgift måste bli att för centrala finlandssvenska aktörers del-däribland sfp, folktinget och de svenskdominerade kommunerna-hitta de nya, hållbara strukturer och mål för svenskhet vi alla kan enas om och jobba mot.
Hur enfaldigt det än låter.
KENNETH MYNTTI
kenneth.myntti@vasabladet.fi
tel. 3260313
Kenneth Myntti