Allan Svenlin, 65, snörar på sig stolpskorna och sparkar metodiskt in spikarna medan han klättrar uppför den femton meter höga tallen. Efter ett par minuter kommer budet: – En unge. En stor en. Vi är ute på en ö i Larsmo skärgård. Jag har lovat att inte skriva vilken. På det villkoret har ringmärkaren Matias Snellman och hans assistent Roland Lillkåla gått med på att ta mig med. För mig är upplevelsen unik. För de två Vasaborna, ursprungligen från Kållby och Nedervetil, är det här bara ett bo i mängden. Varje vår lägger de två arbetskamraterna från nödcentralverket ett par semesterveckor på frivilligarbetet. Märkningen blir alltmer omfattande. Havsörnarna blir nämligen fler, så även i Snellmans och Lillkålas område från Vörå i söder till Karleby i norr. – Det finns flera bon i varje kommun. Alla ska kontrolleras, säger Snellman. Han är den som klättrar och märker medan Lillkåla dokumenterar. Men på den här ön sköter Allan Svenlin klättrandet. Här finns nämligen hans eget konstgjorda bo. Svenlin, själv ringmärkare av fiskgjuse, byggde plattformen i trädet för den arten. Men det var ett havsörnspar som hittade det. Försiktigt placerar han ungen i en tygpåse som skickas ned till Snellman och Lillkåla. De har varnat mig för att det kan gå vilt till. Men ungen sitter snällt mellan männen metodiskt utför sitt arbete. Vinglängden mäts liksom näbben. Den röda ringen nitas fast på höger fot och symboliserar Kvarken medan den svarta på vänster fot indikerar märkningsåret 2016. Ungen kan sedan identifieras med siffrornas hjälp. – Havsörnen är en viktig indikatorart högst uppe i näringspyramiden. Nya gifter i naturen märks först hos havsörnen, förklarar Matias Snellman som gillar jobbet skarpt. Enda gången som ungen fräser till är när Snellman rycker dun av den för DNA-undersökning. Sedan lyfts den försiktigt in i tygpåsen för vägning innan den skickas upp till Allan Svenlin och boet igen. Jag klättrar själv upp och kan konstatera att havsörnen väljer boträd med omsorg. Arten saknar naturliga fiender men vill ändå ha fri sikt åt alla håll. Inom kort börjar den fem kilo tunga ungen sin flygträning. Först genom att flaxa på vingarna, sedan genom att pröva lyftkraften när vindarna tar tag. Och snart flyger den lika högt som de andra havsörnarna.