|

Lissabon har själen i behåll

Fest i kvarteret Bica, det är bara att klättra uppför de branta gränderna. Musiker under en gratis utomhuskonsert i Jardim da Torre de Belém. Spårvagnarna är bra färdmedel för besökaren och en av Lissabons mest kända symboler. Inget besök i Lissabon är komplett utan en kaffe vid utsiktspunkten Porto do Sol. Torre de Belém, Lissabons lättigenkännliga borg, utsågs 1983 till ett världsarv av Unesco.
Den portugisiska huvudstaden tycks vara på väg mot en ny storhetstid. I ett av årets trendigaste resmål lever traditionerna samtidigt kvar.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

– Bättre i verkligheten, mycket bättre i verkligheten! Det är åsikten jag får av två turistande kinesiska tjejer som just sett Lissabons berömda sagoslott, Torre de Belém, för första gången. Jag är böjd att hålla med. Inte bara slottet självt med sin lättigenkännliga position ute i havet, stimulerar fantasin. Även den gröna slottsparken Jardim da Torre de Belém med sina små bodar med glass, kaffe, vin och petiscos (portugisiska tapas) välkomnar. Just för tillfället, det är söndag, är parken full med folk som slagit sig ned i gröngräset för att lyssna på en gratis musikfestival. Belém måste vara en av världens mest inbjudande förstäder. En gång en egen stad, nu en lockande förlängning av Lissabon. Mitt i orten ligger Centro Cultural Belém vägg i vägg med det moderna konstmuseet Berardo, nästan okänt i Nordeuropa men i klass med ett Tate eller Guggenheim. Strax intill finns klostret och världsarvet Mosteiro­ dos Jerónimos i en storslagen byggnad från 1400-talet. Jag tar ett skramlande lokaltåg tillbaka till Lissabon medan den lågt stående solen silas genom de dammiga tågfönstren. Staden har blivit alltmer inne att åka till. Samtidigt finns en känsla av något urgammalt och tidlöst över många av stadens miljöer. – Det spelar ingen roll hur många nya intryck vi tagit in på senare år. Staden fortsätter att vara densamma, säger Carma Botolha, på portugisiska turistbyrån. Det traditionsenliga gäller inte minst Lissabons bestånd av historiskt anrika butiker. Det är som om staden inte var hemma när de moderna tiderna knackade på dörren och hade med sig stormarknader, shoppinggallerior och internationella märkesaffärer. I Lissabon finns många butiker som i dag framstår som ett slags levande museer. Jag tänker inte minst på världens äldsta bokhandel, Bertrand, som öppnade 1734. Eller butiken Comur, som säljer sin konserverade ål i så vackra askar att man mycket väl kan köpa en bara för förpackningens skull. Att topografi och höjdskillnader betyder mer här än i de flesta andra städer är välbekant. Jag prövar att ta spårvagn 15 och kommer inte till himlen men åtminstone till Porto do Sol, stadens mest berömda utsiktspunkt. Att låta ansiktet smekas av atlantvindar uppe vid Porto do Sol med myllret av röda hustak och havet i klarturkos ton nedanför är en obligatorisk upplevelse. Promenaden till det moriska medeltidsfortet Sao Jorge tillhör också grundkursen. Utsikterna här är ännu bättre, nästan orimligt vackra och äntligen får man den där större överblicken som Lissabons bergochdalbane-miljöer fått en att längta till. Man vore inte i Portugal om det inte låg en liten, nästan mikroskopisk vinbar uppe vid borgens utsiktsterrasser. Några få men väl utvalda etiketter erbjuds tillsammans med oemotståndliga försäljningsargument. – En utsikt utan vin är inget att ha, trugar damen i baren. Jag lovar att du får min bästa sort till mitt bästa pris. Rött eller vitt? På väg hem samma kväll ­råkar jag hitta en nästan vertikalt lutande gränd med girlanger och en skylt som pekar uppåt: det är fest i kvarteret Bica. Någonstans där ovanför ­letar jag mig fram till ett miniatyrtorg med ett par träd och en liten scen där det pågår en fado-konsert. En äldre sångerska ackompanjeras av tre allvarliga musiker. Portvin säljs för några få euro i de små barerna runtom. Fyra tanter lutar sig på staketen medan kvarterets ungdomar, betydligt bekvämare av sig, följer konserten sittande på spårvagnsspåren. Sången, sorgsen och stor, lyfter mellan husväggarna. För mig känns den ljumna skymningen förtrollad. För Lissabon, en stad med sin själ i behåll, är det mer eller mindre bara en vanlig söndagskväll.

Kommentarer
|

Halkidiki – ett stycke äkta Grekland

Nyhetsbild
Från restaurang Kamares i Ouranoupoli är utsikten över Agio Orosbukten bedårande, maten likaså. Foto: Jörgen Ulvsgärd
Nordöstra Grekland är en underskattad men mycket genuin del av landet. Med sina tre landtungor Kassandra, Sithonia och Athos ligger halvön Halkidiki inbäddad i ett böljande landskap omgivet av kristallklart vatten.

Mest läst senaste veckan