Finland har under de senaste åren nästan helt obemärkt förstärkt sin försvarsberedskap på ett anmärkningsvärt sätt, utan stora rubriker – utan upprivande debatter. Vad hände? Detta har skett samtidigt som förändringarna i säkerhetsklimatet gjort att Finland aktivt sökt lösningar för att stärka sin säkerhetspolitiska och försvarspolitiska position. Vägen till det resultat som nu åstadkommits har många parallella sidospår, men alla leder till samma mål. Förutom seminarierna på Gullranda har president Sauli Niinistö uppmanat till aktiv debatt kring dessa för nationen viktiga frågeställningar. Som en annan del i denna process har samarbetet mellan Finland och Sverige de senaste åren upplevt en renässans i och med att man övergått från artighetsfraser till konkret strategiskt och militärt samarbete. President Niinistös och statsminister Juha Sipiläs (C) informella samtal med Sveriges statsminister Stefan Löfven (Socialdemokraterna) i söndags kan ses som en bekräftelse på att dialogen fungerar och att processen fortgår. Mötet fanns inte i Niinistös eller Sipiläs officiella kalender och ägde rum på statsminister Löfvens rekreationsbostad i Harpsund i Södermanland. I mötet deltog även en grupp opinionsbildare från politiken och affärslivet. Någon noggrannare lista över vem som deltar eller vad som finns på agendan offentliggjordes inte. Enligt presidentens informationschef Katri Makkonen diskuterades bilaterala frågor och det nordiska samarbetet. Enligt Löfvens pressekreterare Ingela Nilsson händer "ganska ofta att man har olika former av möten och tillfällen att samtala". Denna typ av inofficiella träffar har också ordnats tidigare under några år, men då på finländsk mark. Därför ser vi kanske början på en ny tradition, eller kanske nygammal tradition, i umgänget mellan Finland och Sverige. Denna form av inofficiella träffar omnämns nämligen också i Janne Virkkunens nekrolog (HS 7.5.2012) över tidningsmannen, mecenaten och Sanomakoncernens största ägare, Aatos Erkko (1932–2012). Virkkunen skriver (HS 7.5.2012) att relationerna mellan Finland och Sverige låg Erkko varmt om hjärtat och att han målmedvetet arbetade för att utveckla dessa relationer. Erkko höll aktivt kontakt med det svenska hovet och med släkten Wallenberg. Den svenska regeringens ministrar var också en vanlig syn på Erkkos årliga kräftskivor på Villa Honkaniemi i Kyrkslätt. Också en mängd tunga finländska påverkare deltog i tillställningarna. Det var därför inte fråga om någon vanlig middagsbjudning, snarare inofficiella träffar, eftersom aktuella brännande bilaterala och allmänna frågor diskuterades på hög politisk nivå. Under president Niinistös tid har denna Aatos Erkkos tradition åter väckts till liv, men nu så att värdskapet alternerar. De inofficiella samtalen på Harpsund visar på minst tvenne saker: Dels att det föreligger ett behov av att under fria former vädra åsikter och tankar dels att det finns ett förtroende för en fungerande dialog med statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist, som dessutom verkar ha burit frukt. Generellt har finländarna alltid haft ett gott öga till försvarsmakten, oberoende av partitillhörighet. Däremot har befolkningsmajoritetens intresse för Nato varit svalt. Då Natodörren sålunda varit stängd har man sökt nya utvägar. Ett strategiskt val har varit att utveckla ett nära samarbete med Nato. Samtidigt har försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige utvecklats i rask takt att också omfatta bilaterala insatser i krissituationer. Dessutom följer Finland Sveriges väg då det gäller strategiska bilaterala avtal om försvarssamarbete med såväl Storbritannien som USA. Detta innebär att vi kringgått och undvikit en upprivande Natodiskussion samtidigt som vi genom mycket starka samarbetspartners får en lika stark men smidigare militär beredskap som genom ett Natomedlemskap. Finland har helt enkelt tagit en genväg för att nå sina försvarsstrategiska målsättningar. I normala fall skulle förfarandet ha väckt ett ramaskri på det politiska fältet. Men det har varit knäpptyst. Därför tyder allt på att ledargarnityret för våra riksdagspartier varit informerade om vad som är på gång och gett sitt godkännande för de bilaterala avtalen med Storbritannien och USA. Eftersom avtalens innehåll av strategiska orsaker inte är offentliga, är det svårt för en enskild medborgare att göra bedömningar. Men eftersom våra folkvalda parlamentariker accepterat innehållet, tyder det på att denna utveckling är steg i rätt riktning. Med facit i hand kan man konstatera att landets säkerhetspolitiska position stärkts och den militära försvarsberedskapen avsevärt höjts under president Niinistös mandatperiod. Förutom dialogerna på hemmaplan har Niinistö fört en aktiv dialog med Rysslands president Vladimir Putin och antagligen hållit också honom informerad om planerna. Däremot har de informella mötena med grannen i väster gett viktig vägkost, och man får hoppas att Erkkos tradition nu lever vidare. Med Norden och Sverige som inkörsport och bilaterala strategiska avtal, har Finland uppnått sina mål, utan ett prestigeladdat Natomedlemskap som ytterligare skulle ha ansträngt relationerna i vårt närområde. Oron i Ryssland ger dock inga garantier för framtiden, men vår beredskap är nu bättre.