Vad rör väl mig kommunens affärer? Den lätta Bellmanparafrasen tycks vara mottot för unga väljare i lokala sammanhang. I kommunalvalet 2012 var valdeltagandet 58,3 procent, men av de röstberättigade under 25 år deltog bara en tredjedel. Inte heller de som betecknas som unga vuxna, kategorin 25–40 år, var särskilt intresserade då valdeltagandet stannade på 40 procent.

Det finns inget som tyder på att vare sig det allmänna valdeltagandet eller i synnerhet de ungas medverkan skulle öka i årets val.

Valdeltagandet har bara en gång sedan kriget varit så lågt som 2012, år 2000 då bara 55,9 valde att rösta. Men det valet föregicks av presidentval samma år och både riksdags- och europarlamentsval året innan, så då det låga deltagandet kan tillskrivas valtröttheten. Vid det föregående valet 1996 skedde ett stort ras från det föregående valet. Fram till början av sjuttiotalet höll sig valdeltagandet kring 70 procent, men 1996 föll siffran till drygt 60.

I ett långt perspektiv har valdeltagandet i kommunalvalet formligen rasat. Toppåret 1964 gick nästan 80 procent av de röstberättigade till urnorna.

Det sjunkande deltagandet gäller inte bara kommunalval, utan har också drabbat riksdagsvalet. I EU-valet har valdeltagandet alltid varit lågt.

Det enda som tycks engagera är presidentvalet där deltagandet genomgående ligger över nivån i övriga val.

Det här är en smula paradoxalt då presidentens makt beskurits kraftigt de senaste decennierna.

Det är inte bara valdeltagandet som minskat. Det har också blivit svårare att rekrytera kandidater, och de flesta partierna ställer i år upp färre kandidater än vid valet 2012.

Det här korrelerar också med intresset för partipolitik som inte alls lockar stora skaror som för bara några decennier sedan. Speciellt de unga verkar fly partipolitiken.

Den lokala partiorganisationen var en gång det naturliga avstampet för en politisk karriär och kommunalpolitiken en lärorik startbana.

Det finns flera orsaker till flykten.

• De yttre omständigheterna. Arbetslivet kräver allt mera och det är allt svårare att avsätta den tid och energi som ett seriöst deltagande i politiken kräver. Familjen är också en självklar prioritering för unga vuxna.

• Misstro till partipolitiken som sådan. Under åttiotalet växte det fram ensaksrörelser kring frågor om miljö, djurskydd, bevarande av hus etc. och gav många intrycket att direkt aktion är mer effektivt än att påverka genom politiska kanaler.

• Paradigmskiftet från kollektivism mot ett allt större fokus på individen. I stället för att göra saker tillsammans ser man till det egna bästa. Det här har märks i all organisations- och föreningsverksamhet.

Resonemanget hittills handlar om konkret deltagande och förklarar bara delvis det lama intresset för att rösta.

Ingen ska komma och påstå att ett besök vid valurnan, vare sig på valdagen eller vid förhandsröstningen, skulle vara särskilt betungande och hindras av jobb eller familjeförpliktelser.

Men punkterna här ovan kan ändå förklara en del av det bristande intresset.

Det är inte nödvändigtvis det är de unga det är fel på om politiken inte intresserar. Om politiken inte känns relevant för de unga så beror det kanske på att den inte är relevant.

I alla fall framstår den inte som angelägen trots att den konkret borde handla om mitt och ditt liv, oavsett om du och jag är 18, 28, 58 eller 78 år gamla.

• Politikerna måste bli bättre på att förklara det viktiga i politiken.

• Medierna måste bli bättre på att förklara politiken i klarspråk.

Ändå är det inte säkert att man lyckas engagera de unga. Utmaningen är att det nödvändigtvis inte är hemstaden eller byn som är lokalsamhället för den unga väljaren.

Internet och de sociala medierna har gjort att "byn" för många unga väljare inte definieras av den geografiska närheten utan finns där ute på nätet bland likasinnade med samma intressen oavsett var i världen de råkar bo.

Den virtuella byn är ungdomarnas verklighet och en utmaning för lokaldemokratin.