|

Själsfrändskapens brännande skönhet

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen.
Foto: Pia Prost

Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen.

Foto: PRESSBILD

”Det oinfriade, ständiga / som håller om mig. / Mitt liv har ångrat sig / jag har förlorat mig själv ur sikte.” Så skriver Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, de två författarvännerna, som i en presentation/intervju förklarat att deras gemensamma diktbok är skriven så att man egentligen inte kan särskilja deras texter.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

De växte in i varandra under arbetets gång. Boken är en mani­festation av en nyfunnen och nästan euforisk själsfrändskap.

Ulrika Nielsen, född 1974 i Nykarle­by, bosatt i Stockholm, är ett känt namn i Svenskfinland, bland annat Arvid Mörne-vinnare och vinnare av Yles svenska litteraturpris. Hon har skrivit både poesi, prosa och teatertexter under snart tjugo år.

Lina Hagelbäck, född 1971, är en för mig rätt så ny rikssvensk bekantskap. Hon är författare, journalist och litteraturkritiker, bosatt i Stockholm, och även hon har flera strängar på sin litterära lyra. Hon har gett ut två romaner.

”Jag har förlorat mig själv ur sikte...” Är det inte ofta så, att när de mera alienerande och smärtsamma sidorna av livet kryper fram ur skuggorna, så känner man sig, trots att man kanske är omgiven av familj och partners, eller ännu mera om man är riktigt ensam, ja, så känner man sig existentiellt ensam på jorden i all dess mångfald av skönhet, irritationsmoment och frågetecken?

Annons
När jag läser Nielsens och Hagelbäcks dikter, som delvis är skrivna i en direkt, effektiv dialog, och delvis genom en utveckling av och sammanföring av olika komplexa teman, kommer jag att tänka på inte enbart mina egna upplevelser av stor själsfrändskap, som kommit som en slags nåd, utan också på kända ”par”, som har utvecklat en slags nästan skrämmande hudlös kärlek och ett igenkännande som varit överväldigande. Jag tänker på till exempel Hagar Olsson och Edith Södergran, på Dora Carrington och Lytton Strachey, ja, till och med på Martin Heidegger och Hannah Arendt.

Själsfrändskapen, som är ett slags genomlyst kärlek, hjälper oss att finna någonting av det som vi upplever att vi förlorat i oss själva. Ingår det någon form av fysiskhet eller erotik i ett själsfrändskap? Kanske, ibland, det spelar ingen roll så länge det inte vänder upp och ner på hela våra liv. I så fall får vi ta itu med det då.

Men så är det inte i ”Ömhets­marker”, även om längtan efter den bekräftelse och den kick det ger att få bli sedd som den man är, och att bli bekräftad, ofta syns i de mycket imponerande, exakta och inspirerade dikterna. En del rader och ord har en sådan lyskraft att man nästan känner sig bländad: ”Älskling, jag skulle aldrig hålla om dig / som man håller om dem man lämnar.”

Livets bräcklighet, fågelns skörhet, sjukdomens irriterande och kvävande känsla, det ständiga letandet efter smärtan som bot mot smärtan och efter insikter i detaljer, i språkets, törstens, närhetens och avståndets minimalism – allt det här gör att man hisnar då man läser boken, som av allt att döma genom sin dialogmässiga kraft är inte enbart fin, utan också vis.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan