Giv oss i dag vår dagliga syrsa!
Hussyrsor lär den som så önskar kunna inmundiga när vi gått in i december. Insekter får saluföras som livsmedel från och med innevarande månad, efter att Livsmedelssäkerhetsverket Evira ändrat sina direktiv (VBL 14.11). Men beslutet tog landets fåtaliga insektodlare på sängen. De behöver ännu några veckor på sig för att kunna leverera.
”Fåtaliga” betyder i detta nu fyra odlare i finska Södra Österbotten och två i Egentliga Finland. Plus ytterligare åtta som håller på och bygger upp sina företag. Siffrorna hittas på Finsects hemsida. Finsect, grundat 2015, är ett företag som stöttar jordbrukare som vill försöka sig på insektodling.
Vem vill äta syrsor? Kommer det inte att kännas som om benen fastnar i halsen?
Å andra sidan: Vi gnager på revbensspjäll, fast benen där är nog så påtagliga. Och sannolikt blir det så att få syrsor serveras som de är, varför frågan om benen inte är särskilt relevant. Största delen kommer att malas ner till ett proteinrikt mjöl.
Vad vi äter och tycker oss kunna äta är en fråga om vana, tradition, kulturkrets. Och det kan ändras, oftast inte snabbt men småningom.
Den finländska vegetariska nyheten ”pulled havre” (havre blandad med ärt- och bönprotein) gjorde succé häromåret. Men föret kan misstänkas bli sämre för syrsemjölet, som ju inte är ett vegetariskt/veganskt alternativ.
Den vegetariska/veganska trenden har på senare år växt i styrka. Den är starkare än någonsin i den mer välmående delen av världen. En förklaring är att det så att säga finns att ta av; i takt med att levnadsstandarden stigit har köttkonsumtionen ökat och ökat. Den nyligen passerade farsdagen brukar resultera i uppmaningar om att servera far oxfilé eller en ”riktig biff”.
Allt oftare kött, allt ”finare” kött. Saftiga filéer, jo tack. Inälvsmat, nej tack. Allt mer kött-trenden ger sig numera tillkänna också i kulturer där vegetarisk mat av tradition haft en stark ställning, typ Indien. En växande medelklass vill likt västerlänningarna ha mer kött på tallriken.
I gammalt, ljusskyggt europeiskt tankegods finns föreställningen om att västerlänningar är överlägsna just för att de äter kött. En antisemitisk fransk intellektuell skrev 1882 att ”som oriental är semiten i allmänhet fruktätare och alltså svagare och mindre intelligent än en köttätare” (debattartikel av Pelle Strindlund, Expressen 12.11).
Tänk tanken att hela världens befolkning övergick till vegetarisk/vegansk kost. Det skulle innebära en oerhörd omställning, likt den då människan övergick från att vara kringströvande jägare till att bli bofast jordbrukare. Människan har levt i symbios med djuren i tusentals år. Våra landskap är formade av det, vårt levnadssätt, vår matkultur.
Väldigt mycket skulle stjälpas över ända. I gengäld skulle vi slippa skräckscenerna från avarterna av modern, storskalig djuruppfödning – men också mer försvarbar djurhållning skulle förstås stryka på foten. I en vegetarisk värld skulle belastningen på klimatet minska, skogen återerövra överbetad och eroderad terräng.
För någon som är uppvuxen med det stilla idisslandet från en mjölkko är en helt vegetarisk värld svår att svälja. För någon som sett dokumentären ”Cowspiracy” kan det vara en självklarhet att det är dit vi borde nå.
”Cowspiracy” kom för två år sedan och var en brandfackla under den globala köttindustrin. Många fakta som ingick i filmen blev bevingade. Men det har visat sig att en del av dessa fakta inte var fakta. Största misstaget var påståendet att 51 procent av världens växthusgaser kommer från djurhållning. Det var hämtat från en kritiserad World Watch Institute-rapport, som inte beaktar att den koldioxid kor andas ut ingår i det naturliga kretsloppet och inte är ett klimatutsläpp. Påståendet att det krävs 1 000 liter vatten för att tillverka en liter mjölk är också en sanning med modifikation. Över 850 av dessa vattenlitrar är nederbörd över foderodlingar (källa: Sveriges Natur).
Vi bör definitivt diskutera vad vi äter – men med så korrekta uppgifter som möjligt som bas.
Opinion
15.11.2017
Giv oss i dag vår dagliga syrsa
Vad vi äter och tycker oss kunna äta är en fråga om vana, tradition, kulturkrets. Och det kan ändras...