Kommunerna i Meri-Lappi, sydvästra Lappland, tänker privatisera såväl special- som bashälsovården.
För Lapplands del placerar nämligen vårdreformen sjukhusen med omfattande jour i Rovaniemi och Uleåborg. Oron över att vården i det egna centralsjukhuset monteras ned och det långa avståndet joursjukhusen har fått fyra kommuner i Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt: Kemi, Keminmaa, Simo och Torneå att grunda ett samföretag med vårdjätten Mehiläinen. Rovaniemi och Uleåborg ligger för långt borta.
Kommuner äger 19 procent av företaget och Mehiläinen 81 procent. De två övriga kommunerna i sjukvårdsdistriktet, Tervola och Övertorneå, har lovat köpa sin specialsjukvård av det nya bolaget. För delägarkommunerna sköter Mehiläinen också bashälsovården.
Avtalet gäller i 15 år och är tänkt att träda i kraft redan vid årsskiftet. Det handlar om ett miljardavatal eftersom den vårdhelhet som innefattas av avtalet betingade 73,9 miljoner euro i fjol. I den årsavgiften finns exempelvis inte alla hyreskostnader ännu inräknade. Prisnivån justeras år 2020.
Sägs avtalet upp, av andra orsaker än de som omnämns i avtalet, så kan det kosta kommunerna upp till 100 miljoner euro. Uppsägningsboten är knuten till hur mycket som kvarstår av avtalsperioden.
Regeringen försökte för några år sedan lagstiftningsvägen dämpa kommunernas iver till denna typ av lösningar. Lagen hindrar inte kommunerna att ingå privatiseringsavtal, men det ska finnas en möjlighet att säga upp avtalen under 2019, och uppsägningstiden får vara högst tolv månader.
Kommunerna i sydvästra Lappland är inte de enda kommunerna som hyser oro över att medborgarnas avstånd till en vettig servicenivå inom social- och hälsovården växer sig för långt. Men i exempelvis Forssa och Kouvola har man, åtminstone för tillfället, lagt sina alternativa planer på is.
Avståndet spelar en mycket viktig roll i medborgarnas känsla av trygghet. Därför är det missnöje invånarna i Vasa sjukvårdsdistrikt gett uttryck för förståeligt, eftersom man här skulle ha det längsta avståndet till omfattande jour (Lappland undantaget).
Också den språkliga servicen är mycket viktig. Men ser man på till vilket BB man söker sig i Jakobstadsområdet, där 90 procent söker sig till sjukhuset Karleby för att föda och tio procent till Vasa, så verkar avståndet vara en klart viktigare faktor än den språkliga servicen.
Trots att man ju kunde tycka att man i Samlingspartiet borde vara lyriska över privatiseringsivern Meri-Lappi, eller Sea Lapland som kommunerna i Länsi-Pohjas sjukvårdsdistrikt föredrar att kalla sig, är ändå privatiseringen av vården i Länsi-Pohja sjukvårdsdistrikt en ordentlig prestigeförlust för regeringen. Framför allt är det ett underbetyg för innehållet i regeringens vårdreform i ett område där Centern är starkt representerat.
Det är sig inget överraskande eftersom upplägget utgår från maktpolitiska premisser som inte beaktat de oberoende expertorganisationernas utlåtanden.
Då ska man inte vara förvånad över att regionpolitisk intressebevakning kör över partipolitiska intressen, också inom regeringspartierna.
Aki Lindén, vd för Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, har aldrig sett en lika rörig hälsovårdspolitik i Finland som nu (HS 18.11).
Enligt Lindén verkar statsmakten ha tappat greppet om hälsovården, och branschen riskerar att helt glida över i händerna på privata aktörer, som så småningom växer sig så starka att samhället blir beroende av dem.
Enligt Lindén kan en dåligt genomförd lag om valfrihet i vården därför göra stor skada för den kommunala hälsovården.
Nu kan ännu privatiseringsprojektet i Länsi-Lappis sjukvårdsdistrikt falla eller skjutas på framtiden ifall någon besvärar sig över beslutet.
Sedan kan det ju också hända att regeringen misslyckas med att ro vårdreformen i hamn, och då har kanske någon gjort ett förhastat beslut.
Samtidigt visar beslutet i Meri-Lappi på den oro och desperation som de förtroendevalda lokal- och regionpolitikerna, över partigränserna, hyser för den egna regionens framtid.
Finland behöver en vårdreform som ger regionerna en möjlighet att överleva, inte en reform som tar död på regionerna.
Vi måste också garantera samhällets inflytande över social- och hälsovården så att vi inte blir pantfångar i vårdjättarnas mammutbyggen.
Hur den balansgången i praktiken ska förverkligas har regeringen inte på ett trovärdigt sätt ännu lyckats förklara.
Därför får vi hoppas att Meri-Lappi caset får regeringen att dra öronen åt sig och lyssna in vad experterna säger.
Lösningen kan inte vara att vi rakt av tvingas privatisera all vår gemensamma egendom för att trygga regionernas närhet till livsviktig service.