Kungen i mumindalen uppfördes på Svenska teatern i Helsingfors år 2008, men blev ingen succé. Det hindrade inte den ansedda barnteatern i Peking från att vilja sätta upp pjäsen i Kina. Skådespelaren och regissören Marcus Groth, aktuell med monologen En man som heter Ove, fick uppdraget och åkte till Kina. Föreställningarna har pågått redan i ett par år i Peking med stor framgång, men kommer första gången till Finland.

– De spelar kanske ännu i tio år till. Det blir spännande att se om jag känner igen pjäsen, säger Groth med en finurlig min.

Kungen i mumindalen är varken är en renodlad barnpjäs eller ett satiriskt vuxendrama. Föreställningen passar därför både för vuxna och barn som har fyllt tre.

Kungen i mumindalen skiljer sig mycket från de andra muminberättelserna. Mumindalen är densamma, men bara en del av ett stort imperium.

– Muminfigurerna har inte så mycket kontakt med någon annan och lever sitt anarkistiska liv. Det ser kungen och hans elaka vesir ser genom sin kikare.

Kungen, och i synnerhet hans rådgivare, vill få ordning på Mumindalen och ser bland annat figurernas utseende som ett problem.

– Man kan inte gå omkring med sådana där jättenäsor, säger Groth.

För att få slut på anarkismen bjuder kungen in muminfigurerna till sitt slott. Kungen börjar så småningom börjar tycka om mumindalen och deras sätt att leva, till vesirens förtret.

Tove Jansson var god vän både med både Viveca Bandler och Birgitta Ulfsson. Deras vänskap resulterade år 1949 i pjäsen Mumintrollet och kometen på Svenska Teatern, och nio år senare i föreställningen Troll i kulisserna på Lilla teatern, där Bandler var chef. Pjäsen exporterades till Sverige och gav inspiration till en svensk tv-serie, som aldrig blev av. Efter ett gediget grävarbete lyckades Svenska Teatern hitta tv-manuset som hade varit försvunnet i 40 år. Det resulterade i föreställningen Kungen i mumindalen som gick på Svenska Teatern år 2008. Kungen i mumindalen bygger alltså på ett gammalt tv-manus, som i sin tur utgår ifrån samma ramberättelse som Troll i kulisserna.

– Den var många timmar lång och ganska tråkig. Inget vidare, anser Groth om Svenska teaterns uppsättning.

– Av någon outgrundlig obskyr anledning ville den nationella barnteatern i Peking göra något med Mumin och det blev Kungen i mumindalen. Jag blev tillfrågad jag om jag ville regissera den. Trots att han visste att den hade ett dåligt rykte och att den ansågs vara en omöjlig pjäs, antog han uppdraget.

– Jag skrev om den och strök hälften. Den är en musikalisk kavalkad, en ganska kompakt liten historia med fina sånger. Jag är nöjd med den, säger Groth.

Hur är det att få uppleva något så finlandssvenskt som Mumin i Kina?

– Det var jävla roligt att höra dem sjunga muminsånger på kinesiska, säger Groth med ett ivrigt skratt.

Han hyllar skådespelarnas skicklighet och yrkeskunskap, vilket säkert beror på hur drillade och handplockade de är.

– Jag tror inte att man kan bli skådis i Kina utan att vara bra. De har så hård konkurrens och så mycket folk att välja mellan.

Groth har årtionden av skådespeleri och regi i bakfickan, men överrumplades ändå av kinesernas talanger.

– Jag frågade en skådespelare som jag hade hört att vara akrobatisk om han kunde göra en volt i föreställningen. Han var medelålders och ganska liten och tjock, men i samma ögonblick hoppade han fram och gjorde en helvolt framför mig. Jag föreslog tango för en annan skådespelare, och fick se riktig argentinsk tango.

Kommunikationen mellan skådespelare och regissör är oerhört viktig. Lyckligtvis hade Groth en tolk som hade studerat teater i England.

– Hon förstod och kunde förklara skillnader mellan det västerländska och det kinesiska. Hon var helt suverän, säger Groth.

Trots att det kinesiska samhället skiljer sig drastiskt från det finländska, menar Groth ändå att teaterns grundläggande element är universella.

– Inom teatervärlden är vi samma familj, det känns bekant. Jag upplevde inga större kulturkrockar, varken när jag spelade i Kina eller i Ryssland.

En aspekt som Ryssland och Kina har gemensamt är den starka hierarkin, som vållade lite problem för Groth.

– Skådespelarnas förhållande till mig var väldigt respektfullt, som om jag skulle vara förnämare. Det hade jag hade ganska svårt med.

Groths arbete övervakades ständigt av en politruk, som såg till att allt var i enlighet med den rådande politiska makten. Groth fick mestadels arbeta i fred, men han minns att det var något som politruken ville ändra på.

Kinesernas uppfattning av kungligheter är en annan sak som väckte diskussion, både bakom kulisserna och i publiken.

– Det var några som tyckte det var så underligt att se en kung som sedan blev vän med muminfigurerna. De blev entusiastiska och tyckte att det var fint, säger Groth.

Tove Jansson var god vän både med både Viveca Bandler och Birgitta Ulfsson. Deras vänskap resulterade år 1949 i pjäsen Mumintrollet och kometen på Svenska Teatern och nio år senare i föreställningen Troll i kulisserna på Lilla teatern, där Bandler var chef. Pjäsen exporterades till Sverige och gav inspiration till en svensk tv-serie, som aldrig blev av. Efter ett gediget grävarbete lyckades Svenska Teatern hitta tv-manuset som hade varit försvunnet i 40 år. Det resulterade i föreställningen Kungen i mumindalen som gick på Svenska Teatern år 2008. Kungen i mumindalen bygger alltså på ett gammalt tv-manus, som i sin tur utgår ifrån samma ramberättelse som Troll i kulisserna.

– Den var många timmar lång och ganska tråkig. Inget vidare, anser Groth om Svenska teaterns uppsättning.

– Av någon outgrundlig obskyr anledning ville den nationella barnteatern i Peking göra något med Mumin och det blev Kungen i mumindalen. Jag blev tillfrågad jag om jag ville regissera den. Trots att han visste att den hade ett dåligt rykte och att den ansågs vara en omöjlig pjäs, antog han uppdraget.

– Jag skrev om den och strök hälften. Den är en musikalisk kavalkad, en ganska kompakt liten historia med fina sånger. Jag är väldigt nöjd med den, säger Groth.

Kungen i mumindalen visas bara tre gånger: på torsdag, fredag och lördag. Föreställningen är på kinesiska, men textas till svenska och finska via en mobilapplikation. ()