Tre av fyra finländare har åtminstone någon gång under det senaste året spelat något hasardspel. För majoriteten av spelarna är hasardspelen underhållning, tidsfördriv eller till och med en hobby.
Men för cirka 130 000 finländare är spelandet ett problem. Ur ett helikopterperspektiv berörs över 700 000 människor i Finland av de skadeverkningar som penningspel ger upphov till, när man inkluderar de människor som står problemspelarna nära.

Därför har nu statsmakten ambitionen att flytta penningspelspolitikens tyngdpunkt till det förebyggande arbetet i samband med att andra fasen av lotterilagsreformen inleds.
Spelberoende är ett funktionellt problem som kan vara svårt att identifiera, eftersom spelarna ofta försöker dölja sitt problem. Följderna av spelandet kan vara ytterst allvarliga och komma till uttryck som psykiska, fysiska och sociala samt ekonomiska problem, som alla kräver uppmärksamhet i vården.

En arbetsgrupp, som överlämnade sin rapport till familje- och omsorgsminister Annika Saarikko i början av november, kommer också praktiska förslag som gör det möjligt att förebygga de skadeverkningar som penningspel ger upphov till. För att förstärka penningspelspolitiken föreslås också ett nationellt program som baserar sig på ett principbeslut av statsrådet.
En annan utredning beställd av social- och hälsovårdsministeriet gjordes av en arbetsgrupp för penningspels- och rusmedelsexperter vid THL. De skador som problemspelare råkar ut för skulle enligt arbetsgruppen kunna minskas bland annat genom en obligatorisk identifiering och genom obligatoriska gränser som spelaren själv sätter för den summa han eller hon använder för ett spel. Spelaren kan också söka spelförbud för sig själv.

De praktiska metoderna för att förebygga skadeverkningar som penningspel ger upphov till är ofta åtgärder som inverkar på spelens tillgänglighet. Det här gäller särskilt penningspelsautomater.
”Tillgången på automaterna skulle kunna minskas bland annat genom att man begränsar antalet verksamhetsställen som erbjuder penningspel och genom begränsningar som gäller placeringen av verksamhetsställen.”

I klartext betyder detta att man skulle flytta ut spelautomaterna från aulan i marketar och matbutiker. I dag är spelautomaterna centralt placerade i våra butiker, och med ljud och ljuseffekter lockas medborgarna att pröva sin lycka trots vetskapen om att spelmaskinen i slutändan alltid är den enda vinnaren.
Klirret av euron som fyller den tillfälliga vinnarens börs lockar också unga människor till maskiner, trots åldersgränsen på 18 år. För butikerna är spelautomaterna en bra affär och för statliga spelmonopolet Veikkaus är affären ännu bättre.
Likadant är det med spelautomaterna i barer och restauranger där spelandet ofta kombineras med alkoholkonsumtion, vilket knappast är ägnat att förbättra omdömet.

God tillgänglighet sänker oftast tröskeln för att man ska använda sig av en tjänst eller vara. Och i Finland har vi lång erfarenhet av att utnyttja människans svaghet för frestelser. Vi säljer godis i kantin vid hälsocentralens tandläkarmottagning, elevkårerna i vissa skolor säljer godis och läsk åt elever så att det ibland ersätter skolmaten, och öl ska finnas i alla butiker så att de törstiga får sitt.
Listan på exempel över hur vi ställer till det för oss själva kunde göras längre, men visar hur vi genom medvetna val ställer till det.

Såväl Veikkaus som Alko är statliga monopol som genom optimerad verksamhet ska ge klirr i statskassan.
Samtidigt som bägge bolagen försöker få medborgarna att köpa så mycket hasardspel/alkohol som möjligt, ska bolagen försöka få folk att låta bli att konsumera det man köpt?
Det låter väl trovärdigt, eller hur?

Hasardspel och alkohol väcker starka känslor i Finland. Men då riksdagen tar itu med steg två i lotterilagsreformen är det dags låta skenhelighetens mantel falla.
Med förnuftsmässiga argument går det inte att motivera placeringen av spelautomater i butiksaulan och i barer. De hör hemma i övervakade spelhallar och kasinon.