Ändå är myndigheternas tröskel hög för att ge tillstånd för ökad skyddsjakt på varg.
Men varför är det plötsligt så många vargar i våra trakter? Förklaringen är enkel. Vargarna söker sig till områden där det finns mat, och för närvarande har vi betydligt högre täthet av hjortdjursstammar än längre inne i landet.
Att ta sig från östgränsen ända till kusten för att tillgången på mat är bättre här är heller inte oöverkomligt för en varg.
För älgarnas del så har jaktlagen fortsättningsvis sina kvoter, men vad hjortdjuren beträffar finns inga kvoter, eftersom de är så många till antalet.
Den stora mängden hjortdjur i vårt område medför många olika problem förutom att vi har fler vargar här en tidigare. Trafikolyckorna är fortsättningsvis många. Räknat i euron är trafikskadorna betydligt större än skadorna på skogs- och jordbruk. Egentligen talas det ganska tyst om att hjortdjursrelaterade trafikolyckor medför en kostnad på omkring 10 miljoner euro per år. Förutom personskador kan människoliv ibland förloras.
Men också de hjortdjursrelaterade skadorna som drabbar skogsbruket är betydande. Tallplantskogarna är hårt utsatta och det leder till att fler markägare planterar gran på alltför mager mark.
Det är möjligt att få ersättningar för skador, men för markägare som satsat på skogsvård är trösten inte stor. Plantering av vårtbjörk eller tall är mer eller mindre hopplös på grund av hjortdjursstammarna.
Tyvärr har kommunikationen mellan myndigheterna och medborgarna inte fungerat: där medborgarna omedelbart vill få hjälp att försvara sitt, så vill myndigheterna vänta och se.
Älgförvaltningsområdenas hjortdjursmålsättningar fastställdes vid ett möte i början av mars. Vid mötet kunde olika intresseorganisationer framföra sina önskemål på lämplig storlek för främst älgstammen.
Markägarorganisationerna och skogssektorn framförde önskemål på täthet på 2-3 älgar per 1000 hektar med hänvisning främst till skadorna som uppstår. Slutresultatet blev ändå att jaktvårdsorganisationerna höll stenhårt fast vid höga tätheter på upp till 4,0 älgar per 1000 hektar.
Skogscentralen och markägarrepresentanter framförde avvikande åsikt men de höga siffrorna kvarstår. Jakten och tillgången på vilt är viktigare än allt annat.
Ett av argumenten för att hålla kvar en stor älgstam var att älgarna annars inte räcker till både som vargmat och för älgjakt. Det argumentet får det att låta som om man skulle upprätthålla en stor älgstam bara för att hålla jakten aktiv och vargstammen vital?
Jakträtten tillhör markägaren men arrenderas ut till jaktvårdsföreningar med förhoppningen att älgstammen ska hållas under kontroll och skadorna på skogsbruket ska minska.
Fler och fler markägare har blivit missnöjda med resultatet av förhandlingarna och hotar med att dra tillbaka jakträtten.
Traditionellt har jägarna själva ägt stora delar av jaktmarkerna men när skogsägande blir allt mer koncentrerat till människor utan inblandning i jakt och praktiskt skogsbruk kan tillgång till jaktmark bli allt sämre.
Vi bör alltid fråga oss vem som har rätt till naturen i vårt vackra land: Är det enbart de vilda djuren eller har också människan rätt att försvara sig och de sina ifall balansen rubbas?
Målet bör givetvis vara att det ska finnas rum för alla och att myndigheterna ser till att det finns en viss kritisk massa av en art för att arten ska överleva.
Som vi sett i våra trakter de senaste åren, så söker sig djuren till områden där det finns mat: skarvarna äter upp vår fisk och vargarna har fått vittring på hjortdjursstammen. Det har uppstått en obalans.
Tyvärr har kommunikationen mellan myndigheterna och medborgarna inte fungerat: där medborgarna omedelbart vill få hjälp att försvara sitt, så vill myndigheterna vänta och se.
Det har vad exempelvis skarven och vargen beträffar medfört en förtroendeklyfta mellan parterna.
I dagens situation med en hög älg- och hjortdjurstäthet så är vinnarna lätta att finna: Vargarna får sin mat, försäkringsbolagen kan argumentera för högre avgifter på grund av de många viltolyckorna och jägarna får sitt.
Förlorare är vägtrafikanterna som råkar ut för olyckor och som betalar högre försäkringspremier, markägarna som får sina planteringar uppätna, samhället som betalar skador på planteringarna, ersättningar till drabbade ägare av produktionsdjur och naturen då man planterar gran på platser som passar bättre för tall.
Hjortdjuren sprider dessutom fästingar som medför lidande för de drabbade och utgör en kostnad för samhället.
Ersättningarna till de vars produktionsdjur drabbats av vargarnas framfart är blygsamma och man förstår deras frustration.
Oron bland småbarnsföräldrar och de som har husdjur är påtaglig och motiverad.
Den pragmatiska lösningen är en kraftig decimering av hjortdjursstammen ifall vi vill bli av med vargen, minska skadorna på skogsbruket och antalet hjortdjursrelaterade trafikolyckor.
Fram till dess bör tröskeln för skyddsjakt på varg sänkas så att friden sänker sig i landskapet.