Vem avstår från makt?
Få – oberoende av vilka följder maktutövningen och maktkampen får för en mängd oskyldiga människor lägre ner i hierarkin.
Natten till lördagen kom den väntade svarsattacken på den syriska arméns användning av kemiska vapen i Douma. Det var USA, Storbritannien och Frankrike som genomförde den, men exempelvis EU slöt upp bakom beslutet. Därmed är också unionens medlemsländer indragna.
Avsikten var en möjligast exakt attack mot tre platser där kemiska vapen enligt uppgift framställs, mot ett vapenlager och mot en militär anläggning.
Ett tv-inslag efteråt visar en syrisk forskningschef invid det som återstår av ”hans” forskningsanläggning. Han plockar upp ett tilltufsat papper bland bråtet, av vilket det enligt honom framgår vad som producerats i anläggningen: motgift. Motgift att användas efter skorpionbett.
Reportern frågar:
- Kan det i denna stora anläggning ha försiggått sådant ni inte kände till?
- Nej, säger forskningschefen.
Klarhet kring i hur hög grad de tre ländernas tillslag lyckades kommer kanske senare. Eller inte alls.
Men att den syriska regimen inte gör halt vid användningen av kemiska vapen verkar ställt utom allt tvivel. Attacken i Douma för en dryg vecka sedan var den andra klara indikationen på det inom ett år. I april i fjol dog ett åttiotal människor i Khan Sheikhun i provinsen Idlib med liknande symptom som i det sjuttiotal som dog i Douma uppvisade.
Gas är i linje med den grymhet som kännetecknat al-Assads armés framfart, speciellt de senaste åren. Bombningarna har varit skoningslösa och det gör att den segerherre som småningom kan tänkas träda fram ur bombdammet kommer att ha en högst begränsad legitimitet i stora dela av landet.
Att bygga något som ens avlägset skulle likna en fungerande demokratisk rättsstat på ruinerna av det som skett i Syrien är oerhört svårt. Diktatorn har blivit sin egen fånge och måste förbli diktator för att alla andra alternativ är utplånade för lång tid framöver, i varje fall ur dagens perspektiv.
Och Europa och USA är villiga att blunda i lämplig utsträckning, eftersom man trots IS militära nederlag befarar att ett än värre alternativ i form av en islamistisk terrorregim kan luta i kulisserna.
Ett för Europa och USA värre alternativ, alltså.
För en stor del av syrierna – de som inte med säkerhet tillhör Assads stödtrupp eller är komprometterade genom egna eller släktens kontakter till någon av rebellgrupperna – kan det inte gärna blir mycket värre.
Andelen oskadliggjorda kemiska vapen låg hösten 2016 på 91 procent. Att beakta här är förstås att det handlar om deklarerade tillgångar, vad som finns gömt vet ingen.
Apropå värre: Varför skulle det för syrier vara värre att dö kvävningsdöden på grund av gas än att krossas av ett hus som rasar samman vid en bombattack?
Ur det obehagliga perspektivet är skillnaden inte stor, men världens länder har som bekant lyckats enas om ett förbud mot kemiska vapen. FN-konvention som förbjuder sådana antogs 1993, började tillämpas 1998 och satte därmed punkt för ett utdraget arbete som inletts trettio år tidigare, 1968.
För att inte också det begränsade steget mot en mindre ”vapenstinn” värld ska gå förlorat, måste det komma någon form av markering efter att kemiska vapen använts.
Syrien hör till de få länder som inte vare sig undertecknat eller ratificerat konventionen.
När den trädde i kraft 1998 var det USA och Ryssland som satt på de stora arsenalerna av kemiska stridsmedel. Det överenskoms att dessa skulle vara förstörda senast 2012, men det gick de två stormakterna bet på.
Men procentsatsen oskadliggjorda kemiska vapen har likväl fortsatt att knega sig uppåt och låg hösten 2016 på 91 procent. Inte vare sig USA eller Ryssland är ännu i mål. Oförstörda förråd av kemiska vapen finns också, utöver i Syrien, i Irak och Libyen.
Att beakta här är förstås att det handlar om deklarerade tillgångar; vad som finns i gömmorna här och var vet ingen. (Källa: Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons, OPCW)
Orsaken till att tre Nato-länder – inte FN – skötte näpsten av Syrien var, än en gång, dödläget i FN:s säkerhetsråd.
Säkerhetsrådets sammansättning och vetorätten gör att en liten skara gamla kolonialmakter kan utöva makt utgående från egna strategiska eller ekonomiska intressen.
Rådet består av tio ”vanliga” länder – hälften av skaran förnyas i val vartannat år – och fem permanenta medlemmar: USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike. De har alla vetorätt. USA tenderar att lägga in veto i samband med resolutionsförslag gällande Israel, medan Ryssland på senare år varit väldigt aktivt med att avvärja ”hot” mot Syrien.
Under fjolåret fällde ryskt veto fem Syrienresolutioner, med början i april då landet krävde att FN och OPCW skulle göra en särskild utredning gällande Syriens användning av kemiska vapen. Ytterligare tre ryska veton ledde i november i fjol till att hela utredningen lades ner. Och nu var det alltså dags att försvara broder al-Assad igen.
FN:s säkerhetsråd är i vissa avseenden en dinosaurie. Sammansättningen och vetorätten gör att en liten skara gamla kolonialmakter kan utöva makt utgående från egna strategiska eller ekonomiska intressen. Det borde vara forntid.