Tankeväckande och berörande läsupplevelse

År 1927 utnämndes Alma Söderhjelm till professor i allmän historia vid Åbo Akademi. Före det var hon som första kvinna verksam som docent vid Helsingfors universitet.

När hon 1889 avlade studentexamen (som en av de första kvinnorna i Finland) var det möjligt för att hon hade fått ”dispens från sitt kön”. Tack vare den dispensen kunde hon göra ett livsval som på den tiden var påfallande få förunnat.

Vid sidan av sin akademiska karriär arbetade Söderhjelm dessutom som journalist, kåsör och författare och hennes litterära produktion är ansenlig.

”Alma. En roman” är just en roman och inte en biografi, även om Mazzarella lånar flitigt av Söderhjelms egna ord ur dagböcker, brev och självbiografier. Som intresseväckande inkörsport till vidare läsning av Alma Söderhjelms texter fungerar romanen ypperligt.

I efterordet skriver Mazzarella om sin långvariga fascination för Söderhjelm och det är en fascination som smittar. Också oavsett det biografiska innehållet bjuder ”Alma. En roman” på en underhållande, tankeväckande och berörande läsupplevelse.

Merete Mazzarella har tidigare gett ut mer än 30 böcker och det kan man som läsare inte undgå att märka; romanen igenom rör man sig intimt nära huvudpersonen, hela tiden i trygga händer.

I romanens inledning möter vi Alma när hon som gammal vistas på Badhotellet i Saltsjöbaden, mer eller mindre ofrivilligt. Hon anses inte längre kunna bo hemma och hennes umgänge är i stort sett begränsat till de egna tankarna och till de sköterskor som tar hand om henne.

Genom tillbakablickar betraktar Alma livet som gick medan hon i ramberättelsen tvingas förhålla sig till sitt åldrande.

Alma funderar över karriären, den såriga relationen till storebrodern Werner, omöjligheten i att få både arbeta och älska, skuldkänslorna och sorgen kring syskonbarnet Erik Grotenfelt (poeten och journalisten som efter 1918 blev känd som bödeln i Västankvarn) och frågor om ånger och livsval.

Den mest centrala frågan blir ändå den om identitetsskapandet. Hur gör man för att bli en individ? Hur ska Alma, som nästyngst i en stor systraskara göra för att synas som en egen enhet i ett samhälle som förespråkar konformitet och i en kultur som är så förlamande misogyn?

Genom den arbetsflit hon bär med sig hemifrån blir hon en individ via sitt arbete. På ålderns höst ställs hon sedan inför att förlora också det. Kunde hon ha valt annorlunda? Handlar det om att välja? Går det att förlika sig med hur det blev?