Pajalabördige Bengt Pohjanens bakgrund är brokig, redan i och med att han från början var mäenkielispråklig men småningom också kommit att arbeta och skriva på både svenska och finska.
Dessutom stod han från tidig ålder i skärningspunkten mellan en ateistisk livshållning (faderns släkt) och laestadianismen (moderns släkt).
I vuxen ålder fungerade Pohjanen själv som evangelisk-luthersk präst i Tornedalen, men avsade sig prästämbätet efter en del konflikter med överheten, och konverterade till den rysk-ortodoxa kyrkan. Inte heller politiskt har han varit speciellt entydig, utan både sympatiserat med och delvis tagit avstånd från det sena 1960-talets norrländska vänsterrörelse.
I hans aktuella bok "Gränsgångare -68" är det alltså inte i första hand den konkreta gränsen mellan Sverige och Finland i Tornedalen som avses. Huvudpersonen Bengt Pohjanen tycks röra sig rätt fritt över osedvanligt många gränser, och också hitta något att ta med sig från alla de olika polerna.
Texten är i grunden självbiografisk, men Pohjanen har genom att operera med olika tidsnivåer också fått in en illusionsskapande dramaturgi som ger en smak av fiktion. På realtidsplanet skildras en bilfärd, som framskrider i takt med att han delger en passagerare en rad minnen från tidigare år. Och det är förstås de här minnesbilderna och anekdoterna som utgör den egentliga berättelsen.
Det svänger friskt då han kommer i berättartagen och obekymrat blandar djupsinnigheter och halvplattityder. Man kan ha invändningar mot den osovrade yvigheten, men det goda humöret och berättarglädjen garanterar att läsningen i alla händelser flyter fint. Som skröneberättare stiger Pohjanen sällan fel.
Hans humor är inte direkt avsedd för finrummen – eller av ett slag man åtminstone längre söderut skulle förvänta sig av en präst – men däremot kan den vara nog så dråplig. ”Prisnämnderna är som baken på en baby, man vet inte när det kommer, man vet inte vad som kommer, men man vet att det kommer.”
Många av anekdoterna får en absurdistisk laddning, samtidigt som författaren i sin komik glatt balanserar på gränsen mellan buskis och elegant ironi.
Och genom sin gärning som präst, forskare, författare och allmän mångsysslare framstår han som något av en modern renässansmänniska, alltid med tusen järn i elden.
Utifrån den här texten har åtminstone ingenting mänskligt varit honom främmande, och ingenting i religionen heller för heligt för att inte kunna omtolkas en aning och tjäna som stöd då småkriminella, marginaliserade och utslagna behöver hjälp.
Nu bryr sig Pohjanen inte så mycket om att gestalta sitt material i traditionella litterära scener. Han föredrar för det mesta att helt enkelt vrida på minneskranen för fullt, och låta smått och stort, högt och lågt, välla fram med maximalt tryck.
Religiösa och politiska strömningar av en mängd olika slag flyter då omkring och korsbefruktar varandra, och visst kan det bli lite kaotiskt – men aldrig tråkigt.
SJÄLVBIOGRAFI
- "Gränsgångare -68"
- Bengt Pohjanen
- Norma 2018