|

"Moonlight"-regissör: Ilskan är som en slägga

NyhetsbildZoom
Barry Jenkins film "Moonlight" fick en Oscar för bästa film – men glädjen grumlades av att Warren Beatty och Faye Dunaway läste upp fel filmtitel när priset skulle presenteras. Arkivbild. Foto: Richard Shotwell
För två år sedan fick regissören Barry Jenkins film ”Moonlight” tre Oscars, bland annat för bästa film. Men glädjen fördunklades av skandalen som uppstod när utdelarna hade fått fel kuvert och sade att ”La la land” hade vunnit.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

– Efter det talade alla bara om ”kuvertet”, inte om det som var viktigt: att vita män hade röstat på en ung, okänd, svart regissör som gjort en film om en svart man som sökte sin sexuella identitet, säger Barry Jenkins till TT.

Den förvirring som uppstod när Warren Beatty och Faye Dunaway läste upp fel filmtitel är något som Barry Jenkins sent kommer att glömma. Även nu, snart två år senare, menar han att det som hände gjorde att glädjen över att ha vunnit det tyngsta priset hade lite svårt att infinna sig.

Å andra sidan kan han glädja sig över de lovord som hans nya, nu Sverigeaktuella, film har fått. ”If Beale Street could talk” bygger på en bok av James Baldwin och handlar om Trish och Fonny. Det unga paret väntar barn samtidigt som Fonny av en rasistisk polis blir oskyldigt anklagad för våldtäkt. Trish och hennes familj gör allt för att bevisa hans oskuld. Det är en film som är både romantisk och fylld av lågmäld men glödande ilska.

– Boken är inte lågmäld, ilskan där är som en slägga, säger Jenkins.

– Jag har alltid älskat Baldwins böcker, men jag var först skeptisk till att filmatisera ”Beale Street”. Men jag läste den och insåg att det här var någonting som var passande för min filmiska röst. Det var en ljuvlig kärlekshistoria, fast rotad på en plats, samtidigt som den skulle ge mig möjlighet att tala om andra, större saker.

Liksom i ”Moonlight” använder Jenkins i sin nya film många närbilder.

– Det jag vill göra är konst grundad i verkligheten. Sedan filmkonsten skapades har den haft mer närbilder på vita ansikten än av svarta.

Tiden efter ”Moonlight” har självfallet förändrat hans liv och hans karriär. Han konstaterar att ”Moonlight” kom från ingenstans och att allt det som hänt efteråt känns som en underlig upplevelse.

– Men det är viktigt att fortsätta. Om man sätter upp ett mål för sig och är nöjd när man har nått målet så är det inte bra. Resan måste fortsätta.

För Barry Jenkins del innebär den resan en tv-serie baserad på Colson Whiteheads hyllade roman ”Den underjordiska järnvägen”. Den baseras på legenden om en underjordisk järnväg som i mitten av 1800-talet hjälpte förrymda svarta slavar att ta sig till USA:s norra stater. Egentligen var det ingen riktig järnväg utan ett nätverk organiserat av slavmotståndare – men i boken flyr huvudpersonerna undan sina forna ägare i underjordiska tågtunnlar. Och så kommer det att vara även i tv-serien.

– När jag var liten och hörde talas om det här, så fantiserade jag självfallet om hur järnvägen måste ha sett ut. Så i tv-serien blandar jag verklighet och myt, säger Barry Jenkins.

Fakta: Barry Jenkins

  • Född: 1979 i Miami, USA.
  • Bakgrund: Debuterade med kortfilmen "My Josephine" 2003. Fick ett smärre genombrott med lågbudgetfilmen "Medicine for melancholy" 2008.
  • Gjorde succé: Med "Moonlight" 2016 som nominerades till åtta Oscars och fick tre, däribland för bästa film.
  • Aktuell: Med "If Beale Street could talk" som får svensk biopremiär den 8 februari. (TT)
 

Kommentarer
|

Krönika: Ensam i över 21 timmar i månens skugga

Nyhetsbild
Besättningen på Apollo 11 som gjorde den första månlandningen 1969. Från vänster Edwin Aldrin, Michael Collins och Neil Armstorng. Det var Aldrin och Armstrong som promenerade på månens yta medan Collins kretsade runt månen med kommandokapseln. Foto: TT/Scanpix Sverige
Inför 50-årsdagen av den första månfärden har Vasaförfattaren Catharina Östman låtit sig inspireras till en fiktiv text om den astronaut som världen minst har talat om. Delar av texten bygger på Michael Collins egen berättelse.

Mest läst senaste veckan