|

Ledare: Rösta – en medborgerlig plikt?

NyhetsbildZoom
Stig Nygård
Tvång har aldrig lämpat sig för finländarna. Och det gör det inte heller vad valdeltagandet beträffar.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Finländarnas valdeltagande sjunker samtidigt som soffliggarnas antal ökar. De senaste riksdagsvalen har valdeltagandet hållit sig kring 70 procent medan Sverige däremot av tradition har ett högt valdeltagande i sina val. Det bekräftades åter förra hösten då hela 87 procent av svenskarna röstade i riksdagsvalet.

Under innevarande år erbjuds finländarna åtminstone två möjligheter att använda sin rösträtt. Dels vid riksdagsvalet i april, dels Europaparlamentsvalet i maj. Dessutom kanske vi också får uppleva ett landskapsval under senare delen av 2019.

Kännetecknande för vår representativa demokrati är att vi i val ger vår röst åt partiernas kandidater, och med vår fullmakt besluter sedan de invalda riksdagsledamöterna eller kommunala fullmäktigeledamöterna om nationens eller kommunens ärenden.

Frågan är vad vi gör fel och Sverige rätt. Är det verkligen så att den rikssvenska blockpolitiken och systemet med listval gör valet så pass mycket intressantare? Kanske blockpolitiken gjort de ideologiska skiljelinjerna klarare i Sverige och att valet mellan olika alternativ är tydligare och att det därför känns mera angeläget och möjligheterna till påverkan större?

Kanske också den rikssvenska traditionen av tillsammans diskutera sig fram till lösningar, gjort att medborgarna redan i grunden sätter stort värde på demokratin och de demokratiska processerna?

Den rikssvenska typen av delaktighet i beslutsfattandet har inte slagit rot i Finland. Vi lever kvar i en hierarkisk linjeorganisation och en tradition av ”management by perkele”.
I ambitionen att höja valdeltagandet i Finland borde vi därför gräva där vi står och utgå från vad medborgarna är vana med.

Minister Lauri Tarasti har föreslagit att röstandet borde göras till en medborgerlig plikt genom att till grundlagen foga en förordning i ärendet (Kanava 8/2018). Undersökningar visar nämligen att finländarna redan nu upplever valdeltagandet som en plikt trots att det rent juridiskt är fråga om en medborgerlig rättighet (Aamulehti 6.1).

Därför är Tarastis förslag helt i linje med den hierarkiska linjeorganisationens tradition. Sedan kan man ju fråga sig vilka sanktioner som skulle drabba den som trots allt låter bli att rösta.

Enligt Tarasti är de politiska partiernas primära intresse generellt att maximera det egna understödet medan valdeltagandet inte intresserar dem på samma sätt. Nu har det i stor utsträckning blivit medias roll att uppmana medborgarna att använda sin röst för att påverka samhällsutvecklingen.

Mot detta kan man givetvis invända att de partier som har att vinna eller förlora på ett högt eller lågt valdeltagande definitivt har ett intresse av att försöka påverka valdeltagandet.
Eller så gör man som SDP:s partisekreterare Antton Rönnholm föreslog i Sunnuntaisuomalainen (3.2), binder partistödet till röstningsaktiviteten: Dess högre valdeltagande desto större partistöd. Det kunde motivera partierna att jobba för ett ökat valdeltagande.

I övrigt ser inte riksdagspartiernas partisekreterare Tarastis förslag om medborgerlig plikt som ett effektivt alternativ.

Kanske tycker folk att avståndet till beslutsfattandet blivit för långt? Eller så kan det svaga intresset för valen bero på att förtroendet för vårt politiska system och våra politiker verkar ha naggats i kanterna.

 
Kanske tycker folk att avståndet till beslutsfattandet blivit för långt? Eller så kan det svaga intresset för valen bero på att förtroendet för vårt politiska system och våra politiker verkar ha naggats i kanterna.

En liknande trend ser vi ute i Europa, och det tar sig i uttryck i ett ökande intresse för direkt demokrati och snabba påverkningsmöjligheter genom exempelvis protestmarscher.

Även hos oss ser vi hur nya ensaksrörelser ser dagens ljus liksom rörelser som kanske inte har någon annan agenda än att de erbjuder en plattform för medborgarna att agera i olika frågor.
Kanske dessa rörelser kan öka intresset för valet?

Än så länge har dessa rörelser inte växt till sig i sådan grad att de skulle ha påverkningsmöjligheter.
Samtidigt har de etablerade partierna svårt att värja sig mot ensaksrörelserna eftersom de gamla partierna av tradition tar ett helhetsansvar, ett helhetsansvar där helikopterperspektivet ibland kör över detaljerna.
Ensaksrörelserna kör oftast bara några frågor utan att ha lösningar för helheten. Men de gamla partierna verkar ändå har svårt att kommunicera denna skillnad till väljarna.

I mindre seriösa kretsar har framlagts förslag om att man i detta lottotokiga Finland borde lotta ut en miljon euro bland alla de som avger sin röst i riksdagsvalet.
Säkert skulle det kunna aktivera en och annan soffliggare att söka sig till valurnorna, men lotteri som lockbete och metod anstår nog inte en civiliserad västerländsk demokrati.

Visst kan det tänkas att valdeltagandet skulle öka ifall röstandet också officiellt skulle göras till en medborgerlig plikt. Tvång har dock aldrig lämpat sig för finländarna. Och det gör det inte heller vad valdeltagandet beträffar, den hierarkiska linjeorganisatoriska traditionen till trots.

Ifall politikens innehåll inte engagerar och de nuvarande påverkningsmöjligheterna upplevs som långsamma och krångliga, är det hög tid för våra politiker att närma sig medborgarna innan en alltför stor del av väljarna passiveras.
Genom regelbunden direkt kommunikation mellan medborgare och beslutsfattare kunde politikerna bättre förankra sina beslut hos väljarna.
Det kunde öka väljarnas känsla av delaktighet och påverkningsmöjligheter och därigenom också valdeltagandet.

Kommentarer

Mest läst senaste veckan