I våras bjöd Botswana in de stater som tillsammans handhar det gränsöverskridande naturskyddsområdet Kavango–Zambezi för ett högnivåmöte om regionens elefanter. President Mokgweetsi Masisi delade personligen ut presenter till dignitärer från Zimbabwe, Zambia och Namibia. Men valet av gåva – pallar tillverkade av elefantfötter – väckte reaktioner. Det var också avsikten, enligt Allan Carlsson, Afrikatalesperson på Världsnaturfonden Sverige.
– Det var en signal till världssamfundet. Vi gör som vi vill, ni ska skita i våra elefanter, det är vår naturresurs, säger han.
Staterna som samlades i Gaboronehar tillsammans med Sydafrika drygt 60 procent av Afrikas elefanter. Och de vill realisera sina tillgångar.
– Man har genom åren byggt upp stora lager av elfenben. Att sälja av dem är givetvis en stor frestelse för ett fattigt land, säger Allan Carlsson.
– Men vi från naturvårdssidan gör bedömningen att släpper man ut det på marknaden så stryker vilda elefanter med. Det skulle öka tjuvjakten och förutom i Zimbabwe och Botswana har vi redan hårt ansträngda populationer.
Internationellt förbud
Oavsett om frestelsen är stor är det inte fritt fram. Sedan tjuvjakt kraftigt decimerat Afrikas elefantbestånd antogs 1989 ett förbud mot handel med elfenben inom ramen för artskyddskonventionen Cites.
I ett försök att mobilisera mot förbudet föreslog elefantstaterna på mötet i våras att elfenbensförsäljning ska tillåtas, så att länderna kan sälja av sina stora lager.
– Afrika har varit fattigt länge, ändå kommer folk hit och säger åt oss hur vi ska sköta om våra resurser. Föreställ dig att Europa skulle säga åt Opec-länderna att sluta borra efter olja för att det inte är miljövänligt, säger Tinashe Farawo, talesperson för Zimparks som förvaltar Zimbabwes nationalparker, till TT.
Det utfattiga Zimbabwe har velat avyttra sitt elfenben länge.
– Det är det vackra med den generation ledare vi har nu, de fokuserar på Afrikas enighet. Vi har varit splittrade i alla dessa år men nu talar vi med en röst, säger Tinashe Farawo.
Afrika inte enat
Men att Afrika är enat stämmer inte. Snarare har förslaget om att tillåta elfenbensförsäljning skapat en spricka mellan två olika läger.
Zimbabwes elefantpopulation har fördubblats under de senaste 40 åren och uppgår i dag till runt 84 000 djur. Men i Afrika som helhet har antalet elefanter under det senaste årtiondet sjunkit med 111 000, till 415 000 djur, enligt uppgifter från Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Tjuvjakt är den främsta anledningen.
Burkina Faso, Kenya och sju andra länder med mindre elefantpopulationer befarar att laglig elfenbenshandel ska leda till ökad tjuvjakt och har motionerat i Cites om ännu strängare regler.
Förbudet gäller
Vid Cites möte i augusti röstades också förslaget om att elfenbensförsäljning ska tillåtas ned. Beklagligt, anser Tinashe Farawo.
– Om vi fick tillåtelse att sälja elfenben hade vi kunnat återinvestera det i viktiga satsningar för bevarandet av elefantpopulationen, vilket vi nu inte kan, säger han till TT.
Enligt Farawo skulle intäkterna gå till viltvårdsåtgärder. 110 ton elfenben skulle inbringa motsvarande 300 miljoner kronor till fordon, utrustning och parkvakternas löner.
– Jag tror att vi är den enda djurförvaltningsmyndigheten i världen som inte får pengar från regeringen. Det är ett av skälen att vi vill sälja.
Viltvårdsargumentet ger Allan Carlsson inte mycket för. Landet tampas med enorma statsskulder och har andra hål att fylla, menar han.
– Man ska komma ihåg att Zimbabwe är ett extremt korrupt land, och det är inget som garanterar att de pengarna går till det.
Populistiskt drag
I Zimbabwe och Botswana går även politiker till val på att sprida bilden av att elefantpopulationen är för stor.
– Det sista ordet är nog inte sagt. Vi kan vänta oss många fler populistiska drag från politikerna, säger Allan Carlsson, som inte anser att elefantstammens storlek utgör ett problem.
– Men elefantpopulationen har inte gått upp så mycket som man gör gällande, det har funnits mångdubbelt mer elefanter än det gör i dag, och människorna har då kunnat leva i samförstånd med djuren.
Thea Carroll, som samordnar Cites elefantprogram, ger staterna rätt i en sak: Viltvårdsinsatser kostar.
– Det här är inte rika länder och att ta hand om elefanterna innebär uppoffringar. De kan inte omvandla land till jordbruksmark och det är inte ovanligt att elefanter dödar människor. Det här väcker frågan om det internationella samfundet är redo att hjälpa till. Vi måste vara tydliga med att bidragen från givarländerna inte är tillräckliga.