Alla drömmer väl om att göra succé i livet – få höga vitsord, vara snygg, populär och dessutom lycklig. Men pressen är tung att bära.
Över 760 ungdomar från 12 år uppåt svarade på Vasabladets och Österbottens Tidnings undersökning om psykisk ohälsa i skolan. Så här berättade en del av dem under rubriken "Min historia om psykisk ohälsa..."


Flicka, 18-20 år:
"Sommarlovet har varit bättre, men nu när skolan börjat har det blivit värre igen.
Ångesten och hopplösheten bottnar i att jag tycker jag är så ful och inte är tillräckligt bra för någonting och har därför ingen framtid. Alla är mycket bättre än mig.

Fast innerst inne vet jag ju att alla är lika värdefulla – ingen är bättre än någon annan."

***

Flicka, 13-15 år:
"Det här är en sjukdom, inte bara nåt som man säger för att få medlidande. Det är en riktig sjukdom som kan rent ut sagt vara livsfarlig.
Min historia börjar med djup depression som ledde till att jag isolerade mig från vänner och familj.
Jag grät mig till sömns varje kväll och kunde få panikattacker mitt under lektioner och behöva springa ut får att inte brista i gråt inför hela klassen. Jag kunde sitta hela lektioner inlåst på toaletten och gråta.
Skolarbetet började lämna efter och jag mådde inte bättre. Det psykiska illamåendet var så tungt så jag behövde få ut det på något.

Ett sätt att komma på andra tankar har alltid varit att spela piano. Musiken har betytt enormt mycket, men när inte ens det hjälpte och jag trodde att jag inte kunde bli mer trött på livet började jag straffa mig själv fysiskt för att få bort den mentala smärtan. Jag skar mig upprepade gånger.
I dag har jag sjutton ärr och de är synliga eftersom jag öppnade upp samma sår flera gånger."

*** 

Pojke, 18-20 år:
"Jag vet inte om jag kan kalla det psykisk ohälsa för jag vill inte förminska dem som faktiskt mår riktigt dåligt, men jag har haft ångest ett par år. Det är bättre i perioder och just nu är en sån period.
Oftast beror ångesten på att jag känner mig misslyckad som person, att jag tänker för mycket på hur jag uppfattas av andra och även på grund av nervositet.

Jag kan känna ångest inför sociala situationer eller situationer som jag inte riktigt har kontroll över. Jag är ganska blyg med främmande människor och har svårt för att öppna upp mig.
Ibland känns det som att det bara blir helt stopp i min hjärna och ångesten tar över helt.
Om det händer i skolan brukar jag gå in på toaletten och bara andas eller lyssna på musik för att lugna ner mig. Även träning lindrar ångesten och att umgås med barn och djur.

Ångesten är som starkast på morgonen då jag vaknar. Inte bara på skoldagar, utan även under helgen, kan jag vakna upp med en otrolig ångest som jag inte vet var den kommer ifrån.
Ångesten känns typ som att ha gråten i halsen, magknip och svårt att andas.
Jag vet att jag inte är ensam med att känna så här och att vi är många som kämpar med samma sak."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag hade en vän som mådde mycket dåligt när vi gick i högstadiet. Hon ville ta sitt liv och uttryckte det mycket och nästan alla dagar.
Jag blev väldigt medtagen av detta och mådde själv mycket dåligt av det.

När min vän till slut fick hjälp slutade vi prata med varann och vi är inte kompisar mer."

***

Flicka, 18-20 år:
"Jag är kombi-studerande, vilket betyder jag går gymnasiet och yrkesutbildning. Lärarna på bägge sidorna visste inte hur tufft schema jag hade och pressade på med mer och mer. Till sist blev det som att jag gick i skolan i 12 timmar i sträck.
Jag slutade tycka fotboll var kul, jag blev trött och kände som att jag var en robot.
Jag gick till skolhälsovårdaren och pratade ut. Hon sa jag var väldigt nära att gå in i väggen och att jag var tvungen att börja ta det lugnt.

Nu mår jag lite bättre, men ändå känner jag en väldig stress. Det här var då jag gick på första året, nu går jag tredje."

***

Flicka, 18-20 år:
"Mitt psykiska välmående har inte varit särskilt bra under en lång tid, men jag tror att det var först i gymnasiet som jag själv insåg att jag inte mådde riktigt bra.
Jag hade höga krav på mig själv och jag försökte ständigt bevisa min kapacitet för min omgivning.
Det ledde till att jag blev både stressad och utmattad. Jag började känna trötthet som aldrig gick över oavsett hur många timmar jag sov och jag fick allt svårare att komma ihåg saker och att koncentrera mig på uppgifter.
Även mitt sätt att tänka påverkades och min inställning till livet blev allt mer cynisk.

Det ledde till att jag inte längre kände mig motiverad att göra bra ifrån mig i studentskrivningarna eller att kämpa för att komma in på min drömutbildning. Mina krafter hade helt enkelt tagit slut.
Jag visste inte heller vart jag skulle söka mig för att få hjälp, eftersom kuratorerna i skolan ständigt byttes ut. Ibland fanns det inte ens en kurator att gå till."

***

Pojke, 16-17 år:
"Jag har aldrig mått så dåligt att jag skulle ha skurit mig eller haft dödstankar, men i perioder har jag varit ledsen över att behöva vara ensam på rasterna.
Nu när jag börjat gymnasiet har jag åtminstone ett par personer att vara med ibland, men ingen kan ju vara i skolan varje dag.

Av någon anledning dras jag till personer som mår dåligt på något sätt. En av mina vänner har i sommar varit inlagd på sjukhus på grund av att hon mår så dåligt, en annan skär sig, en spyr och har ångest och en har inte det jättebra hemma. Jämfört med dem har jag det bra – tror dom i alla fall."

***

Flicka, 18-20 år:
"Jag har ångest, en ständig oro i kroppen och ingen livslust. Jag har ingen lust med något över huvudtaget, vill bara försvinna.
Jag känner stor press på att prestera gott i livet så alla runtomkring mig är stolta."

***

Flicka, 18-20 år:
"Jag är utmattad och har ångest. Vardagliga skolkänslor som bara blir vanligare ju närmare studentskrivningarna man kommer är stress, prestationskrav och en känsla av otillräcklighet.
Jag hatar att prestera."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag har en del erfarenhet av psykisk ohälsa. 
Nästan alla mina närmaste vänner lider eller har lidit av det, och det är något som är centralt i de flesta ungdomars liv.
Alla har olika anledningar och vissa har ingen anledning alls.

I min vängrupp anses jag ofta vara den med minst problem, och ja. Det håller jag med om. Men det gör att jag inte vill dela med mig av mina problem när jag mår dåligt, eftersom jag inte vill lägga den bördan på någon annan.
Jag tar hand om mina problem ensam. Bara jag och mina tankar."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag har blev diagnostiserad med depression redan för flera år sedan.
Mest har jag försökt hjälpa mig själv, men det går inte så bra och jag har ingen motivation."

 ***

Flicka, 18-20 år:
"Jag gick genom varje provvecka med panikattacker och obehag, men det gick.
Åtminstone fram tills den sista perioden.
Jag kämpade mig igenom till det sista provet, filosofi.
Dagen innan bröt jag ihop och ännu i dag känner jag att det är en av de värsta dagarna i mitt liv: Jag hade panikattack efter panikattack och jag vet ännu inte i dag hur jag lyckades att inte skada mej själv.

Under sommaren slapp jag knappt ur sängen. Jag hade nått ett nytt ”rock bottom” och visste inte hur jag skulle ta mej ur. Själen var på semester och det enda som fanns var skalet.
Jag sov nästan ingenting och vissa nätter måste mamma sova bredvid mej eftersom jag inte kunde sluta skaka och gråta.
Med tiden så började skakningarna släppa och då bytte jag från att sova för lite till att inte lämna sängen.

Så här fortsatte jag tills jag en dag fick nog.
Jag minns inte hur, men på något sätt kom jag mig till en skolpsykolog igen.
Jag gick in med inställningen att jag MÅSTE bli bättre. Det fanns inget annat val för jag skulle inte klara om det andra året blev som det första.

Jag kämpade mej ur de hål jag grävt mej ner i. Vissa dagar kändes det som att jag bara borde ge upp, att jag aldrig skulle bli bättre. Det hjälpte inte att tiden började rinna ut.
Någonstans i allt detta fick jag en diagnos: Jag hade ångest.
Att få höra att det fanns något som beskrev vad jag kände hjälpte mig. Att veta att det inte bara är något rådd som jag kände."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag mådde dåligt i ungefär ett år före jag bestämde mig för att söka hjälp.
Innan jag fick hjälp hade jag svårigheter med att ens stiga upp ur sängen om dagarna.

Skolan och lärarna fick mig att känna mig som en idiot eftersom de började kontakta mina föräldrar om mina vitsord och lade mer stress på mig."

***

Flicka, 16-17 år:
"Det började när vi flyttade från landet till Vasa och jag började i ett nytt högstadium.
Det var svårt att hitta nya vänner och allt var främmande.
Jag är inte en blyg person, men ändå var det väldigt svårt att känna samhörighet. Det gjorde att min psykiska hälsa blev väldigt dålig.
Skolmiljön och de andra eleverna var inte så välkomnande och det orsakade mycket ångest för mig.
Jag har ännu har problem med ångest på grund av upplevelserna i högstadiet."

***

Flicka, 13-15 år:
"Jag ville inte leva.
Jag hade panikattacker och till slut skickade skolan och mamma mej till kuratorn.
Hon hjälpte inget och brydde sej knappt om mina problem. Sa bara att jag "bara var tonåring".
Till slut så fick jag tid till en riktig psykolog. Hon lyssnar."

***

Flicka, 18-20 år:
"Jag har alltid varit en person som har övertänkt alldeles för mycket och det har lett till destruktiva tankar.
Inom mig kokar det av känslor och tankar och det känns som att jag slåss mot mig själv varje dag."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag har själv mått väldigt dåligt i flera år, men i smyg.
Jag hade en tuff barndom där fler saker gått åt vänster i stället för höger.
Att måste gå till skolan varje morgon var jobbigt, men när jag väl var där skrattade jag bara och spelade teater inför alla: lärarna, klasskamraterna, vännerna och personalen.

Stress, självskadebeteende, ätproblematik, låg självkänsla och utmattning är något jag kämpar med varje dag. Men jag har ingen energi till att ens försöka ta mig ut ur situationen, fast vardagen redan farit mig ut ur händerna."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag har under de senaste åren lidit av ångest och stress.
Ibland formar sig ångesten som en klump i bröstet och den försvinner inte. Ibland ligger stress bakom klumpen och ibland vet jag inte om anledningen till min ångest.
Ibland är klumpen mindre, ibland är den större.

Jag klarar ändå av min vardag, och det är jag tacksam för.
Men jag förtjänar inte att ha den här tunga klumpen som trycker över mitt bröst flera gånger i veckan. I vissa perioder dagligen.

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag orsakade själv det.
Jag ställde mig in på att vara bäst och såg samtidigt ner på allt jag gjorde.
Småningom hatade jag mig själv så djupt att det inte gick en timme utan att det surrade hemska tankar i huvudet på mig: "Patetisk", tänkte jag. "Du har ju själv orsakat det här. Inte kan du be om hjälp."

Jag märkte att jag tog avstånd från vännerna. Jag ville inte de skulle fråga: "Vad är det där på din arm?", eller "Varför talar du inte?"

Ett år senare var jag i ett tillstånd där jag sökte upp citat på nätet som stämde in på min situation, saker som fick mig att må sämre.
Jag skrev ner alla tankar om mig själv. Jag sköt undan minsta positiva tanke om mig själv, men till slut (Det var svårt som fan!) hittade jag modet att tala med någon.  
Någon jag litar på. Någon jag vet att inte skulle döma mig, inte skulle hata mig eller se ner på mig.
Det blev en lång kväll med massor med frågor och några skvättar tårar.
Jag visade saker jag skrivit om mig själv, hon läste.
Jag berättade, hon lyssnade.
Jag grät, hon kramade.

Jag är på väg uppåt nu hoppas jag, men professionell hjälp är på listan över saker jag måste ta tag i."

***

Pojke, 16-17 år:
"Jag hade tvångstankar i högstadiet. Det har jag ännu i dag, men  skillnaden är att jag nu för det mesta vet hur jag ska förhålla mig till dem.

Jag tog först hjälp av skolpsykologen, men det hjälpte inte.
Skolpsykologen ordnade så att jag fick fara till barn- och ungdomspsykologiska polikliniken, där jag gick i ungefär 2,5 år, och det blev mycket bättre.

Det viktigaste är att man på riktigt tar i tag med det, och vågar säga till sin förälder att man inte mår bra."

***

Flicka, 16-17 år:
"Är jag inte bra precis som jag är?
Också oavsett hur det går i provet?
Är jag inte något annat än mina betyg?

Det var där det började. Sen blev det bara värre och värre.
Mer press. Mer krav: "Jag måste vara duktig, jag måste få 10".
Och så där höll det på.
Jag gick in i väggen vid 14-års ålder. Min fritid var fylld med olika aktiviteter varenda timme, varenda dag. Jag stressade otroligt mycket.

Tänk, att som endast 14-åring, behöva uppleva sådant.
Hur kan det vara möjligt att det blev så, och att det är så?
För jag vet att jag inte är den enda."

***

Annat/Vill inte uppge, 13-15 år:

"Jag har könsdysfori, och det påverkar mitt liv negativt varje dag.
Bara en i min familj, min yngre bror, använder rätt namn och pronomen på mig.
Vardagen är full av ångest och negativt tänkande och fast det nog har blivit en aning bättre tänker jag fortfarande på slutet.

Jag kan inte lova mig själv ett långt liv, om inte saker förändras drastiskt.
Jag försöker mitt bästa, men klarar inte av allt själv."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag hade det jobbigt hemma under en period och det märktes tydligt i skolan. Jag var mycket tystare än innan.

Tjejgänget som jag umgåtts med i högstadiet vände sig ifrån mig och jag blev lämnad – från att vara en del av ett stort gäng, till att i princip inte ha några vänner alls.
Då jag skulle behövt mina bästa vänner som mest orkade de inte med mig längre. Jag var antagligen för känslosam och tråkig, så de struntade i mig.
Det året umgicks jag inte någon på fritiden mer än tre gånger.
Situationen hemma redde ut sig på bara någon vecka, men situationen med mina vänner fick mig att må ännu sämre. Jag var ensam och väldigt ledsen.

Det som till slut fick mig att må bättre var nystarten när jag började i gymnasiet. Jag träffade nya vänner och i dag är jag gladare än jag minns att jag nånsin varit."

***

Flicka, 16-17 år:
"I början av sjuan började jag få panikattacker och ångest. Det berodde på min starka fobi för att spy.
Jag kunde knappt vara i skolan för att jag konstant gick runt och var rädd för att jag skulle börja må illa eller spy av någon anledning.
Det här blev en ond cirkel och ledde till att jag knappt åt någonting.

Jag började gå till skolkuratorn och fick hjälp. Det hjälpte mycket att få prata om det och att göra olika övningar som hjälpte med panikattackerna.
I dag, fyra år senare, mår jag mycket bättre och har nästan inga av dessa problem längre."

***

Flicka, 18-20 år:
"I högstadiet mådde jag inte bra, men jag höll fasaden och övertalade mig själv att jag inte var helt utmattad, stressad och ångestfylld.
Den som såg mig då jag mådde som värst var min underbara klassföreståndare. Hen hjälpte mig och tog mig till sidan efter lektionerna då hen såg att jag knappt hade ögonen öppna.
Det som stressade mig då var kombinationen av press i skolan och mina fritidshobbyer."

***

Flicka, 16-17 år:
"I slutet av sjuan ville jag både bli bättre på min idrott och bli smalare, så jag började träna hårdare och äta mindre.
På sommaren blev allt värre och värre.
Då var jag uppe i tre träningspass dagligen och åt bara när jag på ett eller annat sätt inte kunde komma undan. Jag åt ungefär en gång per dag eller inget alls.

Mina tankar kretsade konstant kring mat, utseende, prestation och träning.

När skolan började igen var jag glad, för då behövde jag inte anstränga mig att komma på en orsak att inte äta lunch varje dag.
I skolan hade jag en lärare som visste om mina problem och som jag ibland pratade med. På hösten började jag gå till skolkuratorn, men när jag bara började må sämre och sämre började jag gå vid ätstörningspolikliniken.
Vid den här tiden mådde jag väldigt dåligt och hade också självmordstankar.

Jag gick vid kliniken i 1,5 år och mår i dag väldigt bra."

***

Flicka, 16-17 år:
"Jag kände en oerhört stor press på mig själv i högstadiet.
Jag hade inte problem med skolarbetet, jag hade vänner och jag trivdes i skolan. Jag lärde mig också saker väldigt fort. Men så fort jag misslyckades med ett prov fick jag en klump i magen.
Jag visste att ingen skulle döma mig, men jag dömde mig själv.
Enligt mig var 8 ett dåligt vitsord. Jag kunde till och med vara missnöjd med 9-. Helt sjukt!

En dag gick jag till min klassföreståndare och berättade om mina problem. Hon sa att jag skall lägga proven i perspektiv till ett 90-årigt liv och det hjälpte.
Hon peppade mig på olika vis och lyckades. Klart att jag kan vara missnöjd ibland, men jag kan hantera det betydligt bättre än förut. Jag har en otroligt stark tillit till min grymma klassföreståndare än i dag och hon hjälper mig i tankarna."

***

Flicka, 16-17 år:
"När jag var 13 år utvecklade jag en allvarlig ätstörning.
Jag åt alltför lite och tränade sjukt mycket. All min energi och tankar gick till mat och träning.
Jag fastnade i det och började bara hata mig själv mer för varje dag. Jag blev utmattad av träningen och näringsbristen, men kunde inte sova tillräckligt för att min hjärna gick på högvarv.

Efter ett tag blev jag deprimerad och isolerade mig.
Jag hade en tung känsla i kroppen och en röst i mitt huvud som alltid tryckte ner mig och som aldrig tystnade.
Mamma var förstås orolig och tog till slut kontakt med en poliklinik.

Det har gått över 2 år sen det var som värst och jag började få hjälp.
Det har hjälpt mig så mycket. Jag mår ännu inte bra och har förlorat nästan alla mina kompisar för att jag isolerade mig, men jag hade aldrig kommit så här långt på egen hand.

Det är verkligen viktigt att man får hjälp i tid. Och får kunskap om psykisk hälsa och ohälsa. Att kunna känna igen psykisk ohälsa och veta vad man ska göra åt det är extremt viktigt och absolut något vi kan bättra på.

***

Pojke, 18-20 år:
"Under hela högstadiet kändes det som jag var en onödig varelse på jorden, det var ingen som såg mig eller ens märkte att jag satt i klassen.
Ibland kände jag mig som ett spöke. När jag talade såg folk igenom mig och lyssnade inte.

Till sist blev jag så osynlig att jag kände det var bättre ifall jag inte fanns.
Jag började få självmordstankar.

Jag funderade på olika sätt att göra det, men till slut stoppades jag av något litet hopp om att jag kanske ändå skulle bli lycklig i livet.
Dessutom skulle det vara hemskt mot alla andra, för jag visade aldrig att jag mådde skit. Hemma ljög jag åt mamma och pappa om att jag hade kompisar och att det var kul att gå till skolan fast sanningen var rena motsatsen.

Dagen som ändrade mitt liv glömmer jag aldrig. 
Jag var ensam hemma efter skolavslutningen. Jag hade just gått ut grundskolan och låg i min säng och funderade än en gång på hur man skulle kunna dö, medan alla andra var ute och firade med sina käraste vänner.

Plötsligt plingade till i min telefon. Jag tänkte att det var nån jävla onödig Facebooknotis jag absolut inte hade lust att kolla, men det var det inte!
Min klasskompis skulle grilla och bada balja med hans gäng och frågade ifall jag ville komma.
Lilla jag var bjuden!

Det var min första inbjudan till en fest nånsin.
De ville ha med mig dit och jag har aldrig känt mig så glad tror jag."

Ungdomarnas svar har redigerats med lätt hand. Till exempel har namn och orter tagits bort.