|

LEDARE Soini och det goda mot det onda

Dan Ekholm. Zoom

Dan Ekholm.

Förre utrikesministern Timo Soini är tillbaka i rampljuset efter Blå framtids brakförlust i valet. Soini verkar fika efter presidentposten.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Det är februari 2003, någon vecka före riksdagsvalet. I köpcentret Jumbo nära flygplatsen i Vanda står boxaren Tony "Vikingen" Halme utanför en hälsokostaffär. Halme håller valtal för en grupp snaggade förortskillar i pilotjackor. Han skäller på somalierna. Ögonen tindrar på killarna då de beundrande betraktar muskelknippet. 

"Om ni bor i Helsingfors kan ni rösta på mig", förklarar Halme. "Men om ni bor här i Vanda eller i Esbo så går det inte. Men jag har ett bra tips, då kan ni i stället rösta på den här killen – han är bra, han heter Timo Soini", säger "Vikingen" och pekar med hela den muskulösa armen på Sannfinländarnas grundare och partiordförande. Soini flinar förläget.

Timo Soini berättar inte om den här händelsen i sin senaste bok "Populismi" som gavs ut i måndags. I boken berättar han däremot att han på sjätte försöket kom in i riksdagen. Sannfinländarna fick tre mandat i riksdagsvalet 2003; Tony Halme, Raimo Vistbacka och Soini. "Partiet hade räddats", skriver Soini. Halme hamnade snart i trubbel, men det skriver Soini inte om, bara: "Han (Halme) hade en betydande andel i Sannfinländarnas historia och framgång."

Soini nämner en annan orsak till att han valdes in: Valförbundet med Kristdemokraterna i Nyland. KD:s ordförande Bjarne Kallis hjälpte därmed in Soini i riksdagen och Sannfinländarna fick sin partiledare invald. 

Annons
Boken är snarast ett försvar av populismen, då främst hans egen variant. "I modernt språkbruk menar man med populism ofta oansvariga löften och publikfrieri med billiga trick genom att mata folk med fördomar, som vid behov görs med tvivelaktiga metoder, grovt språkbruk och extrem polarisering av frågorna." Men Soini försäkrar att hans populism handlar om något annat; om att tala så folk förstår, om känsla och om att politikerna har glömt bort vanligt folk.

Det är en Soini som hänvisar till sin gamle lärofader, Veikko Vennamo, Landsbygdspartiets tidigare ordförande. Soini tackar Landbygdspartiet och Sannfinländarna som han kallar sina följeslagare på resan. Däremot nämner han inte utbrytargruppen Blå framtid som var Soinis politiska hemvist de två åren, 2017–2019, då han och hans följeslagare krampaktigt höll fast vid makten och fem ministerposter. Det är som bortsopat, nu vill Soini framstå som mannen som utmanar de liberala maktstrukturerna – möjligen med siktet inställt på presidentvalet 2024. Han har nämligen inte märkt av någon trängsel på startfältet ännu.

"Han erkänner inte hur han har levt i symbios med rasisterna under årens lopp. Han rannsakar sig inte heller offentligt om att han öppnade dammluckorna för en sällan skådad främlingsfientlighet som nu har blivit normaliserad i finländsk debatt."

 
Den som hade väntat sig en ärlig uppgörelse med hur Soini släppte fram högerextremisterna, nationalisterna och rasisterna blir besviken. Han skriver bara lakoniskt på näst sista sidan i boken: "Jag känner till och erkänner vad jag har gjort", utan att desto närmare förklara vad han avser. 

I ett annat kapitel skriver Soini att Sannfinländarna som parti har dragit politisk nytta av diskussionen om invandring, men: "I min populism är inte immigrationen den främsta frågan." Det är typiskt för hur Soini glider på frågan. Han erkänner inte hur han har levt i symbios med rasisterna under årens lopp. Han rannsakar sig inte heller offentligt om att han öppnade dammluckorna för en sällan skådad främlingsfientlighet som nu har blivit normaliserad i finländsk debatt. Hans fåfänga förhindrar honom. Det var alltid viktigare att få leka med de stora pojkarna och flickorna.

"Den onda populismen är den som uppviglar folkgrupper mot varandra för att uppnå politiska fördelar."

 
Så när man läser hans bok känns det som en fläkt från det förflutna som pockar på att bli relevant igen. I en radiointervju för Yles Ykkösaamu på tisdagen gav han lite intressantare svar. Där delar han upp populismen i en god och en ond populism. Den goda är den som lyssnar till folket. Den onda populismen är den som uppviglar folkgrupper mot varandra för att uppnå politiska fördelar. Tack Soini, det var skönt att du medgav det. 

En annan före detta utrikesminister har skrivit en betydligt intressantare analys på temat. USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright gav 2018 ut boken "Fascism – a Warning". Där analyserar hon fascistiska mönster och risken för fascism i vår tid. Därmed inte sagt att fascism är det samma som populism, men kanske det är det som Soini avser med "den onda populismen". Albright har en genomgång av olika länder nu och i historien där det finns tendenser till fascism. Flera av ledarna hon nämner har hon själv träffat. 

Albright ser inte fascism som en höger-vänster fråga utan fascismen som ett förhållningssätt. "Matar de våra fördomar genom att föreslå att vi ska behandla människor som om de inte förtjänade att behandlas med värdighet och respekt för att de är människor som inte har samma etnicitet, ras, tro eller politisk åsikt?". Ett annat kännetecken är: "Försöker de förstöra vår tilltro till viktiga institutioner som bidrar till demokratin, så som en oberoende press och ett professionellt rättsväsende?" Som en tredje varningssignal nämner hon: "Utnyttjar de patriotiska symboler – flaggan eller trohetseden – i ett medvetet försök att vända folk mot varandra?" 

Albright skriver att frestelsen är stor att blunda och vänta på att det värsta ska dra förbi. Men historien lär oss att friheten måste försvaras för att överleva och lögner måste avslöjas för att de ska ta slut, skriver hon. Albright torde veta vad hon talade om, hon föddes i en judisk familj i Prag 1937. Familjen fick fly två gånger, först undan nazisterna, sedan undan kommunisterna.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.
|

LEDARE: När rösten fattas

Viveca Dahl.

Viveca Dahl.

Skulle det göras en film om Paavo Nurmi eller Tapio Rautavaara där huvudpersonen inte talade finska?

Mest läst senaste veckan