|

ARTIKEL: Blir det fred i Mellanöstern nu?

Avtalet med Israel stärker en ambitiös krigarnation som Förenade Arabemiraten – involverat i krigen i Jemen och Libyen, skriver Mellanösternkännaren Bitte Hammargren. Bilden är från en palestinsk demonstration mot avtalet; ansiktet under det röda krysset tillhör Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed. Zoom
Foto: Mohammed Abed

Avtalet med Israel stärker en ambitiös krigarnation som Förenade Arabemiraten – involverat i krigen i Jemen och Libyen, skriver Mellanösternkännaren Bitte Hammargren. Bilden är från en palestinsk demonstration mot avtalet; ansiktet under det röda krysset tillhör Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed.

Israel har normaliserat relationerna till två arabiska gulfstater. Snarare än att bana vägen för fred banar det väg för nya militärstrategier bland Mellanösterns regionala stormakter, skriver Bitte Hammargren.

 

 

Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Med dagens normalisering mellan Israel och två arabiska gulfstater är det dags att säga till Israels premiärminister Netanyahu: Grattis, din linje vann i realpolitikens värld.

Fler arabstater kommer säkert att följa efter. Inte bara Förenade Arabemiraten och Bahrain prioriterar sina egenintressen framför genomförandet av en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Men frågan kvarstår: Vad tänker Israel göra med cirka 4,5 miljoner palestinier på ockuperat område?

Israels korruptionsåtalade premiärminister Benjamin Netanyahu har denna höst vunnit en seger över den israeliska vänstern. I årtionden har denna vänster hävdat att Israel måste lämna ockuperat område och bana väg för en palestinsk stat innan Israel kan få fred och normalisera relationerna med arabvärlden. Denna formel utgjorde också grundpelaren i den saudiska fredsplan som hela Arabförbundet ställde sig bakom 2002, men som aldrig fått slagkraft i världssamfundet.

I stället sjönk den arabiska fredsplanen ihop som en sufflé i och med det historiska avtal om normalisering som utrikesministrarna från Förenade Arabemiraten och Bahrain undertecknade tillsammans med Netanyahu i Vita huset den 15 september. 

"Netanyahu har visserligen pausat planerna på en annektering av delar av Västbanken. Men han har inte lovat stoppa annekteringsplanerna för gott."

 

Det är ingen hemlighet att Israel sedan länge har förbindelser med flera arabiska gulfstater – inklusive Qatar. Men nu kan kontakterna med Bahrain och Arabemiraten utvecklas i stor skala utan att Netanyahu behöver förbinda sig till reträtt från det som FN definierar som ockuperat område: Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. 

Premiärminister Netanyahu har visserligen pausat planerna på en annektering av delar av Västbanken. Men han har inte lovat stoppa annekteringsplanerna för gott. Läget som det nu är – israelisk de facto-annektering av delar av Västbanken där israeliska bosättningar har växt till hela städer – passar Netanyahu bättre.

En de facto-annektering kostar inte Israel mycket mer än verbala fördömanden. Eller icke tvingande FN-resolutioner som 2234 från 2016, vilken slår fast att Israels bosättningspolitik saknar juridisk giltighet och utgör ett flagrant brott mot internationell rätt. Men FN-resolutioner hindrade inte president Donald Trump att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem – varmed han tillfredsställde både judiska och väckelsekristna amerikanska väljare. 

Det nya avtalet mellan Israel och de båda gulfmonarkierna kan också ses i ljuset av höstens amerikanska presidentval. För Trump är det en fjäder i hatten att svärsonen Jared Kushner utverkade avtalet bara veckor före valet. Förenade Arabemiratens inflytelserike Washingtonambassadör Yousef al-Otaiba lovar att hans land kommer att bli USA:s främsta ”cheerleader” i Mellanöstern.

"Det nya avtalet mellan Israel och de båda gulfmonarkierna kan också ses i ljuset av höstens amerikanska presidentval."

 

Trump har nominerats till Nobels fredspris. Om den norska Nobelpriskommittén mot all förmodan skulle utse Trump till årets fredspristagare får det givetvis hans tuppkam att växa ytterligare. 

Men det vore en överdrift att kalla de nya öppningarna i Mellanöstern för fredsavtal. Normaliseringen kan inte jämföras med de fredsavtal som slöts mellan Israel och Egypten 1979, sex år efter Oktoberkriget, eller mellan Israel och Jordanien 1994, året efter Osloavtalet, vilket förväntades bana väg för en palestinsk stat.

Både Jordanien och Egypten har utkämpat kostsamma krig med Israel. Förenade Arabemiraten och Bahrain har däremot aldrig varit inbegripna i en väpnad konflikt med Israel. Vid sexdagarskriget 1967 var de båda gulfstaterna ännu brittiska protektorat. Vid Oktoberkriget 1973 var de i koltåldern som nya stater; de blev självständiga först 1971. 

Men det är alltjämt en tvåstatslösning som FN-systemet och EU håller fast vis som grundval för fred. Det har stöd i folkrätten. Men efter 53 år av israelisk ockupationspolitik står det klart att ingen tongivande stat orkar lägga ekonomisk-politisk press på Israel för genomförandet av en tvåstatslösning. De fysiska förutsättningarna för en sammanhållen palestinsk stat har krympt i takt med bosättningspolitiken.

"Inte heller när EU-finansierade biståndsprojekt på palestinska områden förstörs skickar europeiska regeringar räkningen till Israel, klagar biståndsarbetare."

 

Inte heller när EU-finansierade biståndsprojekt på palestinska områden förstörs skickar europeiska regeringar räkningen till Israel, klagar biståndsarbetare. Och korruptionsanklagade, splittrade och halsstarriga palestinska ledare har inte förmått formulera en ny strategi för ändrade maktpolitiska förhållanden.

Fortsatt israelisk kontroll över ett annat folk undergräver den israeliska demokratin. I brist på en tvåstatslösning finns också risken för växande islamisk extremism eller att Iran ska göra nya inbrytningar i arabvärlden. Bland de fredliga alternativ som diskuteras, inte bara bland palestinier utan även bland besvikna israeliska fredsvänner, hörs lika rättigheter för alla mellan Medelhavet och Jordanfloden, eller kanske en stat med kantoner, en federation eller en binationell stat. Men EU-regeringar har svårare att ändra tidigare uttalanden och klamrar sig fast vid ett falnande hopp om en tvåstatslösning.

Under tiden kan Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayed (kallad MBZ, i praktiken Förenade Arabemiratens härskare) stärka sin militära förmåga. Överst på hans inköpslista står det amerikanska stridsflygplanet F-35. Om Netanyahu kan stoppa denna försäljning är en öppen fråga. 

"Överst på Abu Dhabis kronprins Mohammed bin Zayeds inköpslista står det amerikanska stridsflygplanet F-35."

 

En annan önskedröm för MBZ – för övrigt utbildad helikopterpilot – vore att få USA att flytta en flygbas till Abu Dhabi: kanske US Central Command, idag baserat hos rivalen Qatar, eller det kärnvapenlager som USA har på Incirlikbasen i Turkiet. 

Avtalet med Israel stärker i alla händelser en ambitiös krigarnation som Förenade Arabemiraten – involverat i krigen i Jemen och Libyen – medan det håller garden uppe mot Qatar, Turkiet och Iran. 

Så om något banar normaliseringen väg för nya militärstrategier bland Mellanösterns regionala stormakter. 

 

 

|

DEBATT: Det är svårt att tjäna två herrar

Det arrangemang Mats Brandt tydligen har tänkt sig fungerar inte. Det är omöjligt att tjäna två herrar, skriver Jan-Erik Frostdahl.
Foto: Arkiv/Britt Sund

Det arrangemang Mats Brandt tydligen har tänkt sig fungerar inte. Det är omöjligt att tjäna två herrar, skriver Jan-Erik Frostdahl.

För Nykarleby stads del bör utgångspunkten vara att vi ännu detta år har en ny stadsdirektör som arbetar heltid för staden, skriver Jan-Erik Frostdahl.

Vill du läsa hela artikeln?

Obegränsad tillgång till webbnyheter och e-tidningen.

1 månad för 1 €

Mest läst senaste veckan