Torsdagens vittnesmål med Hannes Lohi, genetiker och professor vid Helsingfors universitet, klargjorde att genbanken kan innehålla dna-prover från tredje generationens varghybrider. Det här kan bero på att prov har laddats in i banken ända sedan medlet av 1990-talet utan att myndigheterna genom morfologisk undersökning har försäkrat sig om att djuren har varit äkta vargar. Praxis är att livsmedelssäkerhetsverket Evira tar hand om alla vargliknande djur som nedläggs i tjuvskytte. Minna Nylund, den arkeologiskt inriktade veterinär som undersökte djuren från Perho, vittnade på torsdagen om att Evira inte har någon morfologisk sakkunskap. - Vi tittar lite på färg och tänder och registrerar djuren som den art den tros tillhöra, sa Nylund. Forskardoktor Anna-Kaisa Salmi vid Uleåborgs universitet utförde så kallad osteometrisk undersökning av Perhovargarna. Det betyder att hon mätte skallarna och skalldelarna och jämförde måtten med de hundskallar som universitetet förfogar över. I och med att pekingese också ingick blev medelskallmåttet för hundarna förhållandevis litet. Salmi drog slutsatsen att Perhovargarna är äkta vargar eftersom skallmåtten föll helt utanför hundarnas intervall. Försvaret frågade Salmi vad som hade hänt om hon hade haft storvuxna hundar med i sin jämförelsegrupp. Hon medgav då att slutresultatet hade kunna bli ett annat. Mätningen av Perhoskallarna var Salmis andra osteometriska uppdrag under karriären. För det hade hon bara varit inkopplad på Auli, en hundliknande varg som sköts i Egentliga Finland i januari 2012. Salmi saknar också morfologisk utbildning. Med andra ord saknar hon kompetens att göra bedömningar av anatomiska delar och dess funktion. Vittnesmålen av Minna Nylund och Anna-Kaisa Salmi ger vibrationer om att det verkar ha rått en stark osäkerhet i artbestämningen av varg under de senaste 20 åren. Myndigheterna har förlitat sig helt på dna-analyserna. Professor Hannus Lohi lät i sitt vittnesmål förstå att denna analysmetod inte påverkas så mycket även om det ingår dna från två-tre varghybrider i jämförelsematerialet. Men om dna-jämförelsematerialet innehåller gener från 20-30 varghybrider är saken en helt annan, enligt Lohi. Förmågan att artbestämma varg går förlorad i takt med att resolutionen tunnas ut. Hannes Lohi har själv sysslat en hel del med hundgenforskning. Inom detta område används hela 170 000 märkesgener. Inom vargforskningen används bara 17 märkesgener. Lohi bedömer att ett större antal märkesgener i vargforskningen skulle ge ett betydligt tillförlitligare resultat. - Förmodligen är det en ekonomisk fråga. Man har inom vargforskningen inte haft resurser att utveckla dna-metoderna. Vargforskningen skulle också bli kvalitativt bättre om universiteten hade tillgång till mer dna-prover från varghybrider. Helsingfors universitet och Uleåborgs universitet har för närvarande ett samarbete som förhoppningsvis kommer att öka kännedomen om varghybrider i Finland. Då det gäller hundarna har professor Hannes Lohi tillgång till ett dna-jämförelsematerial som består av 60 000 prover från 330 olika raser. Proverna har sänts in av hunduppfödare. Inom vargforskningen finns ett jämförelsematerial från 400 vargar. Om varggenbanken innehåller en hel del hundgener är den mer eller mindre värdelös för artbestämning av varg.