Vargjaktsrättegången i Karleby har nått halvtid. Vad vet vi hittills? Ja, på något sätt verkar det ostridigt att Perhotrakten var invaderad av en hel del märkliga varghundar åren 1993-94. Också forskare och viltvårdare verkar ha svalt uppskattningen om att det handlade om drygt 20 djur. Fyra sköts, av dem var en äkta varg medan tre konstaterades vara varghybrider. De åtalades ombud försöker under rättsprocessen få svar på frågan huruvida de tre vargar som sköts i januari 2013 kan vara ättlingar till dessa djur. Det skulle förklara att vargar i både Perho och på andra håll i Finland har varit mer närgångna än forna tiders skygga vargar. En av de åtalade har i rättegången berättat att han och hans kamrater gick till fots till skolan på den tiden de var barn. I dag skulle han inte komma på tanken att låta sin egen nioåring gå till skolan. Eftersom lagstiftarna trots åratal av påtryckning inte har reagerat på förändringen i vargbeteendet har byborna i Perhotrakten tillgripit en civil olydnad som nu har fått rättsligt efterspel. Det är där vi befinner oss just nu. Domstolen har en mycket kinkig uppgift då den ska reda ut vad det är för djur som jägarna egentligen har skjutit. Torsdagens vittnesmål med professorn och genetikern Hannes Lohi kan komma att bli helt avgörande för domslutet. Han förevisades en dna-karta där Finlands 400 vargar bildar ett kluster, där en jämförelsesgrupp med hund bildar ett annat kluster och där två vargdjur, skjutna i Kuhmo respektive Juva, genetiskt har placerat sig i gränslandet i mitten. Djuren i Kuhmo och Juva är andra generationens varghybrider. Lohi fick av försvaret frågan var eventuella valpar till dessa två djur genetiskt skulle placera sig och Lohis svar var entydigt: I vargklustret. Det betyder att tredje generationens varghybrid har lagligt skydd som varg i Finland. Och eftersom en tredje generationens varghybrid har 12,5 procent hundgener innebär det också att Finlands officiella varggenbank är kontaminerad. En tröst i sammanhanget är att Finland inte är ensamt med sitt hybridproblem. Enligt en färsk Europarådsrapport ingår det över fem procent hundgener i alla vargprov som har tagits i Italien, Portugal och Spanien. Därför föreslås i nämnda rapport att både morfologi och genetik ska användas parallellt i all artbestämning. Slarvet med morfologin har del i den vargskandal som är på upprinnelse i vårt land. Hur kontaminerad den finländska genbanken är lär vi knappast få reda på med nuvarande dna-teknik. Å andra sidan – om staten tillskjuter resurser för att forskarna ska kunna övergå till bättre dna-analyser med fler märkesgener kan det plötsligt stå klart att en hel del av de djur som vargforskarna har försett med sändarhalsband inte är äkta vara. Det är kanske inte heller en alldeles bekväm sits för vetenskapssamfundet. Det kan vara en förklaring till att forskarna hittills har hållit allmänheten i okunskap om att en hel del "nästanvargar" har sprungit omkring i de finländska skogarna under de senaste 20 åren. En större klarhet i varghybridfrågan kan också leda till att både äkta och falska vargar i skogen lever farligt. Det finns en risk att den illegala jaktaktiviteten tilltar, i tron att en eliminering ändå inte leder till några allvarligare straffpåföljder. Därför borde vi få reda på varifrån hundvargarna har kommit från början. Vargen och hunden är revirkonkurrenter och därför är det osannolikt att en korsning skulle ha uppstått i naturen, utan mänskliga medhjälpare. Någon har satt bollen i rullning. Varför?