Kultur
20.12.2014
Mångsysslaren har hittat sin plats
Action, Place-2-go, Sturm und Drang ... Låtskrivaren och musikern Patrick Linman firar två decennier som artist med en maffig kavalkad på scenen där allt började.
Tillbaka till brottsplatsen, liksom. När Patrick Linman ska fira att det gått 20 år sedan han blev musiker på heltid gör han det förstås på Olivers Inn i Vasa. Vid det här laget har han stått på den bruna pubscenen närmare 100 gånger (kanske fler). I praktiken är han en del av möblemanget.
– Ollis är en institution. Ska jag ha en jubileumskonsert ska den hållas här.
Den 2 januari bränner Linman & co av ett musikaliskt fyrverkeri som omfattar alla band han varit med i sedan början av 1980-talet: Action (80-talsrock), Mitchell & The Skarvsladders (rock på Malaxdialekt), Bon Jovi show (tributband), Holy Divers (heavy à la Dio), Taklax Tennessee (80-talsmusik), Place-2-go (90-talspop), Level 1 (nya coverlåtar och klassiska 80-talshits).
Sist men inte minst: Sturm und Drang avslutar 20-årskonserten, eventuellt med managern Patrick Linman som basist.
Det blir massor av melodiös 80-talsrock när du blickar bakåt. Vad betydde det årtiondet för dig som artist?
– Jag är ett barn av min tid. Jag råkade helt enkelt vara ung på 80-talet och mottaglig för nya intryck.
Patrick Linmans stora intresse för musik började gro redan på lågstadiet. Han spelade gitarr och gillade The Boppers och Stray Cats.
– Jag kunde cykla tio kilometer för att få lära mig ett ackord av en kompis. Musiken tog över hela livet.
Som 22-åring vann han en karaoketävling på Olivers Inn, med Guns N’Roses ”Sweet child of mine”.
– Det var ingen vanlig karaoketävling. ”Alla” var med.
Förstapriset var ett skivkontrakt och resten är historia. Än i dag är han rätt stolt över debutplattan ”Heaven calls”.
– Jag skrev låtarna själv och spelade nästan alla instrument. ?Och snabbt gick det. Jag var inspirerad och kreativ och hade bestämt mig för att jag skulle bli rockstjärna.
”Heaven calls”, med en titellåt som för tankarna till Def Leppard, kom ut strax innan grungen blev riktigt stor. Vid fel tidpunkt, hävdar upphovsmannen.
– 80-talsrocken var på väg ut så i stället försökte jag styra skivan mot Richard Marx-hållet. Slutresultatet blev väldigt smörigt.
Place-2-go är en av de stora linmanska milstolparna. I mars 2000 gjorde Patrick Linman och Joakim Kulju sin första MTV-spelning som popduo. Då var skivkontraktet med Universal redan i hamn.
– Allt såg ljust ut. Vi hade stora namn bakom oss, som Andreas Carlsson, Tommy Ekman och Christer Sandelin. Förväntningarna var enorma, folk trodde att vi skulle sälja miljontals skivor och bli större än Savage Garden.
Men så blev det inte, Place-2-go gav ut albumet ”Faces” och gjorde en lång rad tv-shower i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Thailand. Trots det var de bortglömda efter ett par år.
Vad var det som gick snett?
– Jag tror att det hade att göra med att vi inte kunde vara oss själva. Jag var 31 och Kulju var 27 men på skivomslaget såg vi ut som ett par 16-åringar. Bolaget försökte göra en produkt av oss. Det hade varit mera verklighetstroget om vi hade fått röka och dricka whisky på omslaget.
Patrick Linman har bott i Stockholm i flera omgångar: 1988, 1994 och 2000. Och två gånger har han deltagit i de finländska uttagningarna till Eurovision song contest. Bäst gick det 2004 då han tog sig ?till finalen med ”Can’t stop loving you”.
Numera är du är en mångsysslare – musiker, manager, låtskrivare ... Vilken roll är viktigast?
– Alla tre. Jag står på tre ben. Det känns faktiskt som att jag har hittat min plats. På sistone har jag dessutom börjat skriva ”iskelmälåtar” åt finska artister, som Suvi Teräsniska.
– Bolaget i Helsingfors vill att jag ska skriva elektronisk dansmusik men det klarar jag inte av. Man ska leva en musikstil för att det ska bli bra. Iskelmälåtarna har vers och refräng. Den typen av musik har jag sysslat med hela mitt liv.
Du har skrivit rätt många låtar under åren, med bland andra Gyllene Tider-gitarristen Mats MP Persson. Vilka är dina bästa?
– ”Indian”, som blev Sturm und Drangs största hit, och ”Rising son”. Sedan gillar jag också ”Someday, somehow” som jag skrev med Tommy Ekman och Christer Sandelin för Place-2-go. Texten är inte jättedjup men melodin är fin.
Finns det nåt du ångrar?
– Nej, egentligen inte. Allt jag har gjort har lett till olika saker. Men jag ångrar att jag inte har tagit varit på alla chanser som jag fått. Till exempel som låtskrivare. Andreas Carlsson är världsberömd men när det gäller att skriva låtar är vi på samma nivå. Vad har han som jag inte har? Det har inget med slumpen att göra, man får vad man förtjänar. Kanske borde jag ha haft mera tålamod.
Grämer det dig att du aldrig slog igenom?
– Nej. Det grämde mig för 10–15 år sedan, under Place-2-go-tiden. Då var jag lite knäckt.
Drömmer du fortfarande om att bli rockstjärna?
– Jag drömmer om att slå igenom som låtskrivare men inte som artist. Konstigt nog har jag aldrig känt mig hundraprocentigt bekväm på scenen. Jag är ju klumpig, ingen dansare direkt. Fast när jag har min akustiska gitarr med mig är det okej att stå däruppe.
Webb-tv: Patrick Linman bjuder på några smakprov ur låtlistan den 2 januari.