Så mycket pengar det kan anhopas ifall någon, några – efterhand många miljoner – inte själva vill hämta sushin eller pizzan från restaurangen. Detta dessutom på bara några få år.
”Hämtföretaget ” Wolt grundades hösten 2014 och namnet blev snabbt ett inslag i gatubilden i finländska städer. Småningom utanför Finlands gränser också, Wolt finns numera i 23 länder.
Nu är företaget sålt för sju miljarder euro (!) till amerikanska Doordash, som sysslar med samma sak. Det gör affären till en av de största finländska företagsaffärerna någonsin och bland andra finansminister Annika Saarikko (C) fröjdar sig. Hon räknar med att affären gynnar Finland också i andra avseenden än genom ett tillskott av skattepengar. Det faktum att Wolts huvudkontor förblir i Finland och samtidigt blir centrum för Doordashs globala verksamhet stöder den förhoppningen.
Doordash föredrar att i sitt pressmeddelande om nyheten att inte lägga så stark fokus på köpet. Vi ”förenar krafterna” heter det, på det att det måtte gå båda parterna väl både lokalt och globalt.
Den här nya guldgrävarbranschen gör nämligen anspråk på att samtidigt vara både global och lokal. Det är företagarna på lokalplanet som ska gynnas av att erbjudas en ny, snabb distributionskanal. Både Wolt och Doordash har som mission att bygga en global plattform för lokal kommers, som ”förenar konsumenter med det bästa deras hemort har att erbjuda”, står det i pressmeddelandet.
Men de ”woltare” som cyklar eller kör runt med pizzan eller sushin har tillsvidare osäkra arbetsvillkor. En del skulle säkert använda ett starkare ord: usla arbetsvillkor. Det här gäller förstås inte enbart Wolt utan också många andra företag av den här typen.
Dash, andra delen i Doordash, betyder för övrigt rusa. Doordash betyder alltså att någon ska rusa från dörr till dörr. Snabbheten i leveransen är a och o. Pizzan ska inte hinna kallna.
Wolts matkurirer betraktas av förtaget som små privatföretagare, inte som anställda. Det betyder lägre kostnad för Wolt. En privatföretagare styrs inte av arbetstidslagstiftningen och har ingen av arbetsgivaren bekostad pensionsförsäkring.
Det spelar säkert inte så stor roll för alla, speciellt inte för dem som bara satsar på jobbet en kortare tid. Att vara Woltbud är ett typiskt studerande- eller invandrarjobb. Men att villkoren svider på sina håll framgår av kampanjen Justice for couriers/Oikeutta läheteille, som lanserades i Finland 2018. Ett centralt krav från kampanjmakarna är att de matbud som så vill ska kunna få status som arbetstagare.
Wolt etablerade sig i Vasa samma år som kampanjen inleddes, hösten 2018. Det skedde med glada fanfarer under ett evenemang på torget. Med var bland andra Wolts dåvarande Finlandschef Henrik Pankakoski, som apropå kurirerna hänvisade till en enkät Wolt gjort. Enligt den var 90 procent av de kurirer förtaget anlitade nöjda med villkoren. Men vill man ha jobbet kvar är det kanske säkrast att vara nöjd?
Den andra stora matleverantören i Vasa, nordiska Foodora, har numera kollektivavtal med sina kurirer. Wolt har tagit några steg i riktning förbättrade villkor. Företaget gick till exempel i fjol med på att teckna olycksfallsförsäkringar för cykelbuden – men har alltså ännu inte tagit det definitiva steget mot kollektivavtal.
Det rycker ändå närmare, eftersom myndigheterna allt tydligare efterlyser en förändring i Wolts policy. Arbetsrådet, en specialmyndighet knuten till Arbets- och näringsministeriet, fastslog i fjol höstas att matkurirerna i Finland bör betraktas som arbetstagare.
För bara några dagar sedan, den 1 november, kom arbetarskyddsmyndigheten vid regionförvaltningsverket RFV till samma slutsats. Wolt styr och kontrollerar arbetet i hög utsträckning; den frihet som är en privatföretagares glädje och börda finns inte. Företaget bör därför föra bok över budens arbetstimmar och stå för alla arbetsgivarkostnader. Wolt kan nu antingen foga sig eller överklaga till Helsingfors förvaltningsdomstol. Också RFV önskar – ”med tanke på att parternas rättsskydd och frågans samhälleliga betydelse” – att tvisten förs till domstol.
När Arbetsrådets ställningstagande kom i fjol klagade Petri Honkonen, en ung centerpartistisk riksdagsledamot och tillika partiets viceordförande, över att man vill försämra villkoren för plattformsekonomin ”Olyckligt om den begränsas bara för att passa in i de nuvarande ramarna för arbetslivet”, hävdade han.
Det finns faktorer i arbetslivet som bör förändras för att den omgivande verkligheten förändras. Men att det är både anständigt och i längden ekonomiskt klokt att måna om arbetstagarna är en sanning som gäller också för plattformsekonomin.
Att vara innovativ, ha fingret på tidens puls, är inte liktydigt med att kasta allt ”gammalt” överbord. För det finns det ett annat stående uttryck: Att kasta ut barnet med badvattnet.
Ett företag som sålts för sju miljarder måste ha råd med anständiga arbetsvillkor.