|

Det stora vaccinkriget

Biträdande barnöverläkare Maria Backström på Vasa centralsjukhus. Överläkare Hanna Nohynek på Institutet för hälsa och välfärd.
De kränker varandra. De använder varandras barn som tillhyggen. Retoriken är hätsk, respektlös. Läs också Anders Eklunds artikel om vaccin som väckte debatt i februari i fjol!
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Det är en dag som alla andra när en kvinna den 16 december 2014 går in genom porten till nöjesfältet Disneyland i Kalifornien. Utåt sett avviker hon inte nämnvärt från de andra omkring 16 miljoner människor som besöker nöjesparken varje år. Men inuti henne frodas ett av de mest smittsamma virus som finns på jorden. Mässlingen. Hon är ovaccinerad. Hon kommer snart att betecknas Patient Noll. Vilken epidemiolog som helst inser allvaret: nöjesparken är 34 hektar stor och det dagliga besökar­antalet ligger på omkring 50.000. Dessutom vet en epidemiolog var mässlingen platsar på den så kallade R0-skalan. Den beskriver hur smittsam en sjukdom är, hur många människor en infekterad patient kan smitta vidare. När det gäller mässling ligger antalet på 12–18 personer. Tio mässlingpatienter kan alltså smitta upp till 180. Mässlingviruset är luftburet och sprids genom utsöndringar via luftvägarna, till exempel vid hostningar och nysningar. Det är svårt att säga hur många personer Patient Noll hinner smitta under sin vistelse i nöjesparken, men en av dem är en kvinna i 20-årsåldern som samtidigt besöker parken. Hon får symptom den 28 december. Dygnet därpå sker det värsta tänkbara. Hon tar flyget till Seattle med Alaska Airlines. Några dagar senare flyger hon tillbaka hem till Orange County. Hon får sin diagnos den 8 januari i år och det står snabbt klart att man inte vet hur många hon hunnit smitta på flygplatserna, ombord på planen eller bland allmänheten överlag. År 2000 förkunnade den samlade amerikanska barnläkarexpertisen att mässlingen är utrotad i USA. I fjol uppdagades plötsligt 644 fall. Under de senaste månaderna har åtminstone 102 fall av mässling konstaterats i landet. 78 av fallen kan spåras tillbaka till Patient Noll. Ytterligare 350 personer är under observation.

Debatten inleds direkt på sociala medier. Det blir ett heligt krig mellan vaccintroende och -kritiska. Det lät bland annat så här: ”Samhället är inte redo för sanningen. Du skulle råka i panik om du insåg att ditt barn skadas allvarligt av vacciner som dina läkare och myndigheterna pådyvlar dig att är säkra. Och så dör ditt barn i akut spädbarnsdöd kort därefter.” Men så där låter det inte bara i USA. Den 9 februari i år skriver en småbarnsmamma med rötterna i Österbotten ett blogginlägg. Hon medger att hon inte är insatt när det gäller vaccin, men resonerar som så att hon inte tycker sig ha råd att riskera sina barns liv genom att inte låta vaccinera dem. – Självklart ska våra barn ha de vaccin som sjukvården anser att de ska ha. Jag vet inte bättre än läkarna. Min man vet tyvärr lika lite. Då bara måste vi lita på dem som vet mera, skriver hon. Kommentarerna som flödade in var av det mindre klädsamma slaget: ” Det enda du säger med detta är att du lägger ditt ?barns liv i händerna på folk för att du är för lat och ointresserad för att ta reda på fakta. Och sen väljer du just HPV att försvara av alla vaccin dessutom. Herregud.” ”Usch vad naivt skrivet! Det kanske blir bättre med andra eller tredje barnet när du hunnit införskaffa relevant information. Vacciner skyddar inte! Har du ens koll på ingredienslistan till de vacciner du tänkt ge ditt barn! Hör aluminium hemma i en tremånaders tycker du? Känns som att du är väldigt naiv. Det är inte ansvarsfullt.” Österbotten, januari–februari 2014, en annan diskussion på sociala medier: ”Jag har kollat båda sidorna av myntet och jag kommer aldrig att vaccinera vare sig mig eller någon annan. Never again! Det räcker ju inte att läsa Vaccinföretagens propaganda och sen påstå att man läst på.” ”Säg var du bor så ska jag se till att mina barn aldrig går i samma skola som dina. Jag är inte beredd att ta risken att mina barn börjar umgås med barn vars föräldrar lär dem att håna och förlöjliga medmänniskorna. Om man är på den nivån ska man kanske inte skaffa barn överhuvudtaget, så fördömandet tvingas gå i arv.” De här budskapen fungerar som en lins genom vilken man som utomstående kan betrakta den motståndsrörelse som har vuxit sig stark i Österbotten. Det är ett ställningskrig. Inte sedan kvinnoprästfrågan har en debatt väckt lika ont blod. De som ger sig i debatten får på nöten, rätt och slätt. Vaccintroende kallar -kritikerna för foliehattar och förknippar dem med anhängare och utövare av pseudovetenskaper som homeopati och annan alternativ medicin. De förlöjligas ofta. De föraktas. Vaccinkritikerna anklagar å sin sida läkare och vårdpersonal för att vara konspiratoriska hantlangare underställda läke­medelsföretagen, och hävdar att vaccinen kan vara farligare än sjukdomarna de ska skydda mot. I verkligheten har kritikerna aldrig varit i närheten att få överhanden. Den överväldigande majoriteten av det finländska folket har alltid följt statens vaccinprogram. Vaccintäckningen har varit statisk; nästan exakt 95 procent av alla spädbarn i Finland vaccineras.

Men så hände någonting helt oväntat. I februari 2009 börjar folk insjukna i den lilla byn La Gloria i Mexiko. En anmärkningsvärt stor del av de 2.500 invånarna i byn får en märklig influensa som verkar angripa luftvägarna. Symptomen är ovanligt allvarliga. Den 23 mars har över hälften av byns invånare, 1.300 personer, insjuknat. En av dem är 5-årige Edgar Hernandez som insjuknar de sista dagarna i mars. Han blir den trettiofemte patienten som hälsomyndigheterna undersöker ingående eftersom hans sjukdomsförlopp verkar snabbare. När resultaten kommer briserar bomben. Edgar bär på ett muterat virus som aldrig påträffats förut; det är en märklig kombination av fågel-, svin-, och människoinfluensavirus som helt plötsligt kan smitta mellan människor. Edgar är Patient Noll. När myndigheterna vaknar upp till verkligheten har 152 människor i Mexiko dött i influensan. Dessutom har den redan spridit sig utanför landets gränser. I april gör Världshälsoorganisationen WHO något den inte gjort sedan 1968: klassar influensa­utbrottet som en pandemi. Sjukdomen börjar kallas svininfluensa. Under sommaren tilltar paniken i Europa. Motdraget är att EU-kommissionen 2009 godkänner vaccinet Pandemrix som skydd mot svininfluensan. Glaxo­smithkline, företaget som producerar Pandemrix, får bråttom att testa vaccinet. De börjar med att kalla in 128 tyska medborgare och ger dem två doser med 21 dagars mellanrum. Det sker den 17 augusti 2009. Men WHO ger redan då order om att påskynda vaccinationerna. Bara en månad senare påbörjas massvaccinationerna i Sverige och Finland. Vaccinet har då – helt officiellt också – en lång lista på biverkningar som inbegriper allt från muskel- och ledvärk hos minst 1 av 10 människor till akut förlamning hos minst 1 av 10.000 som tar vaccinet. Tio månader senare höjs oroliga röster i både Finland och Sverige. Det verkar plötsligt finnas en dramatisk ökning av antalet barn som utvecklar narkolepsi. Kopplingen görs nästan omgående: Pandemrix är boven. Helt plötsligt, och för första gången på väldigt länge, verkade det finnas orsak att rent medicinskt ifrågasätta vaccin. Folket rasade och allt fler ställde sig kritiska till det statliga vaccinationsprogrammet. Hur kunde den stat som i den bästa av världar ska skydda oss från allt ont uppmana medborgarna att ta ett närapå otestat vaccin som har allvarliga biverkningar? Det var frågan. Pandemrix kom att bli vattendelaren i Finland när det gäller inställningen till vacciner. – Det märktes nästan direkt efteråt att folk började ställa fler frågor om vacciner. Och jag har förståelse för oron. Det är klart att folk börjar fundera när nackdelarna med ett visst vaccin kommer fram i medier. Men samtidigt måste man väga för- och nackdelar. Sjukdomarna har en mycket högre komplikationsrisk än den lilla risk som finns hos vaccin överlag, säger Maria Backström som är biträdande barnöverläkare på ­Vasa centralsjukhus (VCS). På Institutet för hälsa och välfärd (THL) pratar man inte alltför gärna om Pandemrix, men man erkänner att vaccinet allvarligt befläckade vaccinprogrammen. – Det är klart att det där påverkade hur folk ser på vaccinering. Oron ökade i och med narkolepsifallen. Vi ser det i statistiken, folk blev mindre benägna att låta vaccinera sig efter det som hände, säger över­läkare Hanna Nohynek på THL:s avdelning för vaccinprogrammen. Vad som egentligen hände med Pandemrixvaccinet börjar vara klart. Vaccinet kunde inte ensamt orsaka narkolepsi, men kunde faktiskt göra det hos personer som hade en genetiskt nedärvd mottaglighet för narkolepsi, enligt THL. Men nu har rädslan för Pandemrix smittat av sig på vaccinet mot det humana papillomaviruset (HPV). En delorsak kan spåras tillbaka till den 4 oktober 2013 och ett slumpartat möte mellan två kvinnor på en snäv gångled utanför Helsingfors centrum. De är, ovetande om varandra men sedan tidigare ­ytligt bekanta, ute på promenad. Den ena är läkaren Nina Bjelogrlic-Laakso – tidigare överläkare vid ­Fimea som är statens övervakande organ för medicin- och läkarbranschen – och den andra en rektor för en Steinerskola. Deras möte startar en händelsekedja som ingen kunde förutspå. Det är kvällen då Nina Bjelogrlic-Laakso inte längre kan hålla tyst. Hon är vid den här tiden specialistläkare i neurologi och mycket väl medveten om att den finländska staten om bara ett par veckor kommer att inleda ett nytt vaccinprogram. Alla 11-åriga flickor i landet erbjuds vaccin mot det humana papillomaviruset (HPV) som bland annat kan orsaka livmoderhalscancer. Men Bjelogrlic-Laakso har via internationella rön upptäckt att det nya vaccin som tagits fram mot HPV i enstaka fall verkar kunna orsaka bestående skador och till och med leda till döden. Det här berättar hon för skolrektorn.

Dagen därpå gör Bjelogrlic-Laakso i egenskap av läkare något som knappast tidigare gjorts i den finländska medicinalhistorien. Hon loggar in på skol­nätet Wilma och skriver en text där hon utförligt beskriver de skador som vaccinet verkar ha gett upphov till i utlandet. Texten skickar hon till bland annat skolrektorn och föräldraföreningens ordförande. Där står bland annat: ”Ute i världen har man konstaterat så allvarliga följder av HPV-vacciner att många statliga myndigheter inte längre rekommenderar dem. I Finland håller man av obegripliga skäl tyst om det här.” De rön hon hänvisar till gäller förvisso ett helt annat HPV-vaccin och inte det som används i Finland, men det biter ändå. På bara några timmar får texten 11.000 delningar på Facebook. – Jag hade inte för avsikt att synas i media. Hur min text kom ut på Facebook har jag ingen aning om. Det kändes surt att plötsligt vara centrum i en mediestorm, särskilt eftersom jag då agerade enligt samma principer som jag följde när jag var överläkare vid Fimea, säger Bjelogrlic-Laakso. Media frossar i utspelet. Bjelogrlic-Laakso från ena sidan och statliga experter från det andra lägret inbjuds till flera debattprogram den hösten. Kort efteråt fattar THL ett beslut som är lika ovanligt som det blev kontroversiellt. THL har blivit inbjuden till en vaccindebatt i YLE:s morgonsändning men meddelar att ingen från institutet ämnar närvara, eftersom ämnet inte går att diskutera sansat med kritikerna. Där och då skapas en ravin som inte sett någon bro åtminstone ännu. THL avvisar numera alla inbjudningar till debatter med vaccinkritiker. Den här striden har gjort några människor i vårt avlånga land väldigt kända. Den som kommit att bli främsta piltavla och slagpåse för vaccinkritikerna är THL:s överläkare Hanna Nohynek på avdelningen för vaccinprogrammen. Men det här är inte längre bara en tvist mellan pålästa civila vaccinkritiker och människor som litar på vaccinprogrammen. Nu strider även läkarna sinsemellan. Det är ingen underdrift att säga att Hanna Nohynek och neurologen Nina Bjelogrlic-Laakso inte är bästa vänner. Det är med avmätt röst de nämner den andres namn. Bjelogrlic-Laasko blev en persona non grata efter sitt HPV-utspel. Hon känner av det än i dag. – När jag jobbade för Fimea var jag van vid att få väldigt välunderbyggda svar från läkemedelsbolag till de frågor jag ställde. Numera, som kliniker, upplever jag att jag ses som en bråkmakare för att jag kritiserar HPV-vaccinet, säger hon. Hon kritiserar inte de statliga vaccinprogrammen i allmänhet. Det är HPV-vaccinet hon oroar sig över. – Med tiden har det blivit allt mer uppenbart att ­vaccinet har allvarliga biverkningar. Texter om dessa vaccinskador, bland annat ett par dödsfall och skador på äggstockarna, har publicerats i flera internationella, expertgranskade medicinska tidskrifter. Man misstänker också cirka tio fall i Finland där vaccinet har skadat patienten. Jag har räknat att åtminstone 1 på 10.000 kan få allvarliga skador av vaccinet. Hur staten fortfarande kan anse ett sådant vaccin vara ­säkert är ett fullständigt mysterium för mig, säger Bjelogrlic-Laakso. I hela världen har man gett HPV-vaccinet 53 miljoner gånger, alltså just det vaccin som ges även i Finland. Samtidigt erkänner THL utan omsvep att det finns risker. Det är inte vaccinen som, vart och ett för sig, ger det absoluta skyddet. Det är flockimmuniteten som till slut utrotar en sjukdom. Vaccineringens grundpelare är den så kallade flockimmuniteten. Den hänger på att så stor andel av befolkningen – en kritisk massa – får ett vaccin att en epidemi inte kan få fotfäste. Lite beroende på sjukdomen ligger den kritiska massan enligt staten vid 85–95 procent av medborgarna. Var den kritiska gränsen går är mer eller mindre omöjligt att säga. På THL drar man gränsen vid 90 procent när det gäller mässling. – Om färre än så tar mässlingvaccinet så finns det risk för mindre epidemier. Om antalet går under 80 procent så pratar vi om risk för en stor epidemi, ­säger Nohynek. – Det finns inget vaccin som ger ett skydd på 100 procent. Det har det aldrig funnits. Precis som det inte finns ett vaccin som är 100 procent tryggt att ge. Om du ger ett vaccin några miljoner gånger så finns det alltid några människor som reagerar starkt och får allergiska biverkningar. Det är vettlöst att ens kräva ett 100 procent tryggt vaccin, säger hon. Mässlingvaccinet är inte heller vattentätt. Någonstans mellan två och fem procent kan få mässling trots att de är vaccinerade. När det gäller vaccinmotstånd så är det Svenska Österbotten i allmänhet och Jakobstadsregionen i synnerhet som utmärker sig. Just nu är Larsmo i blickfånget. Där låter bara två av tio flickor vaccinera sig mot HPV. På THL har man mycket god koll på vilka de mest aktiva motståndarna är och var de finns. THL är redo att dra i nödbromsen i ljuset av statistiken i Larsmo, men samtidigt är de vettiga lösningarna få. THL verkar ha råkat i en återvändsgränd eftersom institutet strategiskt valt att inte gå i envig med kritikerna. Dessutom kan man inte tvinga någon att vaccinera sig. Överläkare Hanna Nohynek på THL suckar tungt. – Ja, jag har faktiskt slutat diskutera med vaccinmotståndare. Det är lönlöst eftersom vi helt enkelt inte pratar samma språk. Då lägger jag hellre mina krafter på att upplysa dem som fortfarande velar ­eller inte har någon klar åsikt i frågan. Faktum är att de sjukdomar som vi vaccinerar mot kommer tillbaka med en väldig fart om de får fotfäste. I och för sig är det knappast någon skillnad längre om THL går in i debatten eller inte. Det finns inga argument med vilka institutet kan övertala vaccinkritikerna, eftersom kritikerna anser att THL styrs av de stora vaccinjättarna ute i världen. Men om man utgår från att de beprövade vaccinen i huvudsak är trygga och hjälper till att utrota dödliga barnsjukdomar – och det är ändå den samlade vetenskapliga åsikten – så har THL här ett enormt problem. Hur ska institutet nå kritikerna och se till att flockimmuniteten inte rubbas? Hur se till att barnen faktiskt får ett täckande skydd mot till exempel mässling? I dag sitter ingen på det svaret.

I Jakobstadsregionen är Hanna Nohynek ett känt namn. I oktober 2011 blev hon hårt ansatt av vaccinmotståndare när THL ordnade ett seminarium om vaccin i Jakobstad. Orsaken till att THL anlände var statistiken; det hade uppdagats att allt färre föräldrar lät vaccinera sina spädbarn, och vaccintäckningen var allra lägst i Esse. Vaccinmotståndarna i Jakobstad och Pedersöre gjorde slarvsylta av Nohynek. De upplevde att Nohynek i ett uttalande skulle ha ifrågasatt insjuknade, ovaccinerade barns rätt till vård om barnet får en sjukdom som det finns vaccin mot. Hon blev missförstådd, säger hon själv. Men hon kritiserar däremot öppet det ansvar som vaccinmotståndare väljer att bortse ifrån. Och i det sammanhanget stöter man på den tveklöst svåraste frågan när det gäller vaccination: vem står till svars om tragedin är framme? Vems fel är det om ett ovaccinerat barn dör i en sjukdom som det finns vaccin mot? Är det föräldrarnas fel för att de aktivt valde bort vaccinet? Är det på något sätt vårdapparatens fel? Men det finns inte riktigt någon som kan svara på den frågan heller. Inte så länge den finländska lagstiftningen är vad den är. Men poängen är att sjukdomarna inte har försvunnit från kartan. I december 2014 dog ett finländskt spädbarn i kikhosta. I det specifika fallet kan ingen ställas till svars. Barnet hann aldrig fylla tre månader och vaccin mot kikhosta kan ges först efter att ett barn blivit tre månader. Men fallet visar att de här gamla sjukdomarna, de som skördat liv under århundraden, fortfarande finns bland oss. Vaccinering är frivilligt i Finland. Det finns bara ett undantag. Patienter som har smittsam tuberkulos kan enligt Finlands smittskyddslag tvångsvårdas, tvångsisoleras och tvångsvaccineras. I de fallen har läkarna all makt över patienten. Men kan man tvinga till – borde man kunna tvinga till – vaccinering om en mässlingsepidemi bryter ut? Hanna Nohynek är inte så säker. – Själv är jag inte för tvång när det gäller vaccinering. Möjligen när det gäller vårdbranschen, om det gäller människor som vårdar patienter med nedsatt immunförsvar. Men om en sjukskötare är vaccinmotståndare så är det enklare att flytta sjukskötaren till andra uppgifter än att börja med tvång. Principiellt är jag emot tvång. Inte heller biträdande barnöverläkare Maria Backström på Vasa centralsjukhus är särskilt fäst vid tanken om tvångs­vaccinering, ens vid fall av epidemier. – Jag har svårt att få det att rymmas i min sinnevärld att man med tvång skulle vaccinera någon. Det skulle kännas ganska obehagligt, tycker jag. Jag vill tro att vi genom saklig information och öppen diskussion med föräldrarna når en hög vaccinationstäckning utan tvång, säger Backström. Debatten är kanske hetare nu än någonsin. Argare. Det låter också så här i sociala medier: ”Du är ju fan helt sjuk i huvudet. Risken att ditt lilla barn dör är mycket större om du vaccinerar det än om du ­låter bli! Vad säger du då?” Läkarna väljer nästan mangrant att inte ge sig in i vaccindebatten. Därför är den ofta ensidig. Biträdande barnöverläkare Maria Backström på VCS väljer också den diplomatiska linjen. Vad tror du kunde få slut på vaccingrälet? – Om jag hade ett svar på det så skulle jag ha gett det för länge sedan. Men det viktigaste tror jag är att folk känner att vaccineringen är en frivillig förmån, att de får tillräcklig information och att de vet vart de ska vända sig om de hör till minoriteten som får ­biverkningar. – Och att man blir behandlad värdigt av vårdpersonal även om man vägrar ta emot vaccin, säger Backström. Fotnot: Citaten här är äkta citat som vi plockat ur diskussioner mellan vaccinmotståndare och -förespråkare. De flesta är från januari–februari. Citaten är tagna från diskussionsforum och sociala medier.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Förslag: Barnrådgivningen i Sundom flyttas bort från byn

Centrums rådgivning har flyttat till Dammbrunnsvägen 4. Nu är förslaget att också Sundoms småbarnsfamiljer ska söka sig dit.
Foto: Ida Erikson/Arkiv

Centrums rådgivning har flyttat till Dammbrunnsvägen 4. Nu är förslaget att också Sundoms småbarnsfamiljer ska söka sig dit.

Kurator, psykolog, hälsovårdare, läkare. Alla ryms inte i Sundom lärcenter, något måste bort. Förslaget är att det är barnrådgivningen.

Mest läst senaste veckan