Du kan säkert nämna en hel del platser i Vasa som du undviker efter mörkrets inbrott. Det ligger i ryggmärgen. Du har dina specifika rutter, så som jag har mina. När staden är ny ligger alla gator för ens fötter. Du lär känna din nya stad och ritar upp en karta. Ju längre tiden går, desto större blir staden. Du hittar snart till alla dina kompisar och simhallen och biblioteket. Du hittar till den bästa nattklubben och vet hur du tar dig från punkt A till punkt B på smidigaste sätt. I samma takt växer också de områden du undviker. För du har ju hört historierna. Du har hört om var de rör sig. Våldtäktsmännen och förövarna. Blottarna och de fula gubbarna. Och din stad krymper. Du lär dig att vara försiktig när du rör dig om natten. Och du blir rädd att något ska hända på just den här gatan eller bron. Och det är ju så förskräckligt mörkt. Så du ritar en ny karta av din stad. Den här gången med platser att undvika och platser som är säkra. För förr fattade du ju inte att vara rädd. Och du gör upp förhållningsregler för hur du ska vara när du rör dig ute efter mörkrets inbrott. Gå snabbt. Stanna inte. Titta rakt fram. Stanna inte. Ta inte ögonkontakt. Stanna inte. Håll dig till rutten. Att ge råd om säkra ställen är välmenat. Men det är ett tvåeggat svärd. Å ena sidan säger man var försiktig. Å andra sidan menar man att kvinnor borde vara rädda att röra sig ute om natten. Missförstå mig inte. Jag uppmanar inte till dumdristighet. Men jag tycker det är problematiskt att min värld ska begränsas av rädslan av att bli utsatt för våldtäkt under dygnets mörka timmar. Jag blir urled på att jag borde tänka på var jag rör mig en helt vanlig kväll. Jag blir ledsen av att flickor uppfostras till att vara rädda och försiktiga då det är våldtäktsmännen som borde lära sig att inte våldta. Dessutom ger våra kartor om säkra och osäkra platser sken av att en kvinna kan påverka om hon blir våldtagen eller inte. Ännu en gång är det upp till kvinnan att vidta försiktighetsåtgärder så hon inte blir våldtagen. Ännu mer absurd ter sig tanken om de farliga gatorna och de farliga främmande männen, då de flesta våldsdåd mot kvinnor ändå händer inom hemmets fyra väggar. En tredjedel av Finlands kvinnor har upplevt våld av en partner eller en ex­partner. Det här är ett problem som ofta tigs ihjäl. Ska vi alltså råda kvinnor att inte ha en partner då det finns risk att de blir utsatta för våld? Jag vill inte att rädsla ska begränsa mig. Jag vill inte att rädsla ska begränsa mina framtida döttrar. Jag vill inte att vi ska tiga ihjäl det våld som kvinnor varje dag utsätts för. Jag vill att mitt Vasa ska vara lika stort som det är för alla andra. Och jag vill kunna gå ensam ut i natten. Om jag vill och när jag vill.