Inrikes
14.3.2015
”Kuriren är en institution”
Veckotidningen Kuriren har klarat sig i 55 år tack vare att resebyrån och tidningen kunnat stöda varandra. Men nu är det tufft, säger ägaren. Ingen av branscherna går bra.
Ett par dagar innan intervjun har Frejvid Weegar, 84 år och ensam ägare till 55-åriga Kuriren, tagit del av Vasabladets ledarskribent Viveca Dahls debattartikel om Harry Schaumans Stiftelse (VBL, 3.3, ÖT 4.3).
– Hon slår huvudet på spiken. ”HSS Media-bolagen har bara gått med förlust i två år, 2013 och 2014. Ännu under perioden 2009 och 2013 – då krisen i branschen och osäkerheten inför framtiden var nog så uppenbar – tog ägarna ut ett par miljoner i dividend.”
Weegar är, för att uttrycka det milt, skeptisk till fondernas och stiftelsernas hantering av sina tidningar.
– Läget är katastrofalt. Ledningen består av affärsmän som bara tänker på pengar och saknar känsla för journalistik. Det är en maffia. De köper vår tystnad med stipendier och understöd.
– Få journalister vågar längre tala fritt. Samtidigt tror jag att ingen vill tysta den kritiska journalistiken. Alla vill ha den.
Enligt Weegar är det ägarnas uppgift att dra upp tidningens linje och därefter ge journalisterna frihet och pengar att göra sitt jobb. Kombinationen direktör och chefredaktör är ohållbar.
– Rollerna är för olika. Den ena ska få in annonser och den andra se till att annonserna inte tar över.
En orsak till att Kuriren klarat sig i 55 år är Kurirens resebyrå.
– Den ena handen har kunnat ge åt den andra. Just nu är det jobbigt. Ingendera branschen drar.
Under åren har ett antal köpare hört av sig men Weegar har inte sålt tidningen. Inte heller ser han någon värdig efterträdare segla upp vid horisonten.
– Jag kan sluta när som helst utan att skämmas. Men vi ska hålla på ett tag till. Kuriren är en finlandssvensk institution.
Redaktionen ligger i ett gammalt trähus intill Weegars bostad, i “stans sista utedass” som han kallar huset med hänvisning till dess tidigare funktion.
Rosita Holtlund och Lilian Westerlund har jobbat fjorton respektive åtta år på Kuriren och sett kolleger gå i pension efter lång anställning.
– Ingen sitter säkert men så länge Frejvid fortsätter känner vi oss trygga. Han vill att tidningen ska finnas kvar och han jobbar inte på det sättet att personalen ständigt byts ut, säger Westerlund.
Enligt dem står Weegar, som ensam ägare, utanför vissa trånga system. Men utmaningen med sjunkande prenumerations- och annonsintäkter är densamma. I dag ligger upplagan på 8 000 exemplar.
– Frejvid har upplevt dåliga tider och verkar oberörd av konjunktursvängningarna. Tidningen måste inte göra vinst. Det räcker om den går runt, säger Holtlund.
Frejvid Weegar ser flera fördelar med att personalen jobbar länge för honom. Främst att han slipper tänka själv: de anställda tar hand om produktionen. Han hålls underrättad, sköter ekonomin och skriver i tidningen.
– Man kan inte läsa sig till att bli journalist. Det handlar om en kritisk samhällssyn som utvecklas.
Journalistiken ger honom ändå inte längre lika mycket som tidigare.
– Nej. Jag har haft ett rikt liv och är mätt på det sättet.
Trots uppvaktning har han valt att stå utanför slutna sällskap och föreningsliv.
– En riktig journalist är självständig. Jag är en av få som fritt kan säga vad jag vill.
Weegar kör ännu bil och brukar äta lunch med andra ”änklingar och halvänklingar” på ”gubbdagiset” vid Vasklots matservering. Ett par gånger i veckan får han hjälp av hemvården med städning. Men tidningshögarna får de inte röra.
– En sade att jag luktar gammalt. Jag svarade: Inte luktar jag gammalt. Jag luktar tidningar och böcker. Jag luktar visdom.