Han är en Vöråbo som alla andra. Han bor i ett fint radhus, han motionerar och han deltar i kommunal verksamhet. Den enda skillnaden är att han har en diagnos.
– Läkaren säger att jag har cerebellär ataxi. Då jag fick diagnosen kände jag ingen annan som hade samma, men nu vet jag om en i Sundom och en på Åland med samma som jag.
Men det var inte alltid så. Då Solborg var ung märkte han nämligen själv att något inte var som det skulle, säger han, men ingen trodde honom.
– Jag gick i sjuan då jag märkte att något var fel, så jag gick till läkaren. Han trodde bara jag försökte komma enklare undan i skolan.
Det var först då Solborgs pappa insisterade på att de skulle besöka en privat läkare som de faktiskt insåg att det faktiskt var något där. Och då var det inte heller alldeles tydligt vad diagnosen var.
– Jag minns att läkaren först sade att det kunde vara MS.
Hur kändes det?
– Jag visste ju ingenting, men det visste jag att MS var lika med döden. Så det var inte alls så kul att höra, säger Solborg.
Han undersöktes bland annat på Vasa centralsjukhus och senare också i Jakobstad, och slutligen kunde diagnosen fastställas. Men det ändrar egentligen ingenting, säger Solborg:
– Jag är som vem som helst, och så blir jag också bemött. Ibland kan barnen fråga vad som är fel med mig, men det tar jag inte illa upp för. Här för en tid sedan mötte jag en mamma som var ute med sin dotter då jag cyklade, och jag hörde hur flickan sade "mamma, den där pojken hade tre hjul på cykeln." Då svarade jag åt dem "jo, för jag har svårt med balansen."
Solborg lever ett aktivt liv. Förutom cyklingen, som han också faktiskt deltagit i stora internationella cykellopp med, motionerar han ofta. Pilates och simning hör till favoritsysslorna. Dessutom deltar han i församlingens alfakurs.
– Jag jobbar inte längre, men jag tillverkade ost förr, säger han.
Dessutom var han också tidigare aktiv i Wör-tv.
– Jag fick nämligen sitta och arbeta med tekniken. Det var riktigt bra för mig. Men då FPA såg mitt namn i eftertexterna till tv-programmen trodde de att jag försökte lura dem. Tack och lov hjälpte min chef mig, säger han.
Nu är Solborg själv aktiv i kommunen. Han sitter med i rådet för personer med funktionsnedsättning, och det är en syssla han verkligen tycker om.
– Vi försöker bland annat se till att det inte finns hinder. Jag minns själv att jag skulle delta i ett evenemang en gång, men det fanns ingen hiss i byggnaden. Då sa jag att jag kommer nog, men någon måste hjälpa mig.
Varför vill du delta i rådet för personer med funktionsnedsättning?
– Ser du jag fick ju ingen hjälp och information själv då jag fick min diagnos. Nu vill jag hjälpa andra. Det är inte så lätt att nyligen ha blivit funktionshindrad och sedan försöka hitta information.
Dit hör också saker som att få assistenthjälp. Solborg själv har en assistent som brukar hjälpa honom, men han klarar sig också bra själv i vardagen.
– Dessutom har jag min familj. Vi är fem stycken syskon. Vi samlas ibland som senast då min mamma fyllde. Då var vi till Tesses och åt, säger han.