Det var en ren slump som gjorde att Pentti Teulahti blev jaktplanspilot i flygvapnet. En tidningsannons i en uppslagen Helsingin Sanomat gav impulsen då Teulahti gjorde sin värnplikt i Vasa. I annonsen söktes folk till en flygofficerskurs i Kauhava. Det var nog resan ner till Helsingfors där inträdesproven hölls som lockade mer än flygutbildningen i början, medger Teulahti. Men mot förmodan så kom Teulahti och även hans kompis in på utbildningen som började 1957 sin flygutbildning i Kauhava. Två år innan hade Teulahti tagit studenten i Jakobstad. Hans föräldrar kom med familjen som evakuerade i samband med kriget från Karelen. Teulahti bodde bland annat på Alholmsgatan mitt emot det som i dag är Maria-Marjala daghem i Skata. Efterkrigsflygvapnet använde främst gamla öppna skolplan i grundutbildningen som till exempel dubbeldäckaren Focke Wulf Stieglitz. Det var i tjock fårskinnspäls och skinnhuva som man flög i bästa Biggles-stil, berättar Teulahti. Haveristatistiken var förfärlig på femtiotalet. – Under mitt första år i flygvapnet inträffade sju dödsolyckor i samband med flygning, säger Teulahti. Finska flygvapnet använde till exempel VL Pyry, ett övningsjaktplan i den senare utbildningen och senare ersättaren Valmet Vihuri. Brist på pengar, uttjänta motorer och mindre lyckade konstruktioner krävde sin tribut. Men allt gick bra för Teulahti och han konstaterar ödmjukt att en skyddsängel antagligen hela tiden vakade över honom även om han var med om flera incidenter. Han minns en flygning med Mig-21 i Kuopio där hydrauliksystemet fick fel under flygning. Felet gjorde att vingklaffarna, som ger vingarna mer lyftkraft i låga farter vid landning, inte gick att fälla ut. Trots att landningshastigheten blev närmare 400 kilometer i timmen än drygt 300 kilometer i timmen som var det normala gick allt lyckligt. Landningsbanan räckte till för att få stopp på planet den gången men nervöst var det och katapultstolen var även en option eftersom felet också påverkade utfällningen av landningsstället. Det här är ändå att gå händelserna i förväg för jetåldern startade för Teulahtis del först med Fouga Magister och kadettkurs under åren 1958–1960. Det kalla kriget höll på att bli allt hetare då Finland skulle välja nytt jaktplan i början av sextiotalet. Finländska piloter och teknisk personal hade bekantat sig med och provflugit franska Dassault Mirage III, svenskarnas Saab Draken och brittiska English Electric Lightning då det plötsligt bestämdes att Finland, utan att någon från flygvapnet hade provflugit modellen, skulle köpa ryska Mig-21. Berlinmuren var färsk. Finland hade nyss haft sin notkris och Kubakrisen höll på att rullas upp och Finland befann sig i mitt emellan den allt frostigare relationen mellan öst och väst. Det fanns vissa likheter mellan den situation som råder nu där stormakter åter bröstar upp sig och det klimat som rådde då. Finland hade testat det äldre sovjetiska jaktplanet Mig-19 men ratat det för att det var omodernt. Men Finlands strävan att söka västjaktplan sågs med oblida ögon i vårt östra grannland och det blev i stället det modernaste ryssarna hade att erbjuda som plötsligt bjöds ut. Finland var en spelbricka i ett stormaktsspel och då Mig valdes var det politik som bestämde, inte rent militära aspekter. Inte så att Mig-21 var ett dåligt plan men flygvapnet hade inte så mycket att säga till om affären. Det var också superhemligt då Teu-lahti med sina 15 kurskamrater åkte i väg till Kazakstan för att lära sig flyga planet. Gruppen åkte i civila kläder och först i Moskva klarnade det var slutdestinationen låg. Teulahti som fyller 80 år om ett par månader minns klart händelserna som inträffade för mer än femtio år sedan. Basen Lugovaya låg i nuvarande Kazakstan på gränsen till Kirgizistan, mer än 3 500 kilo­meter sydost om Moskva. Dit anländer gruppen med finländare efter en lång tågresa. Området ligger i ett trädlöst landskap. Vid horisonten syns höga berg men vid basen är det öppet som på stäppen. Flygbasen var en anläggning som låg cirka fem kilometer utanför staden och järnvägen. Det fanns inga tidningar, ingen radio och kaffe fick man en gång i veckan. Manskapet bodde under rätt enkla förhållanden och på basen utbildades samtidigt blivande Mig-piloter från bland annat Irak, Indonesien och Algeriet. – Vi höll nog måttet i jämförelsen även om våra flygtimmar på jet låg långt under de formella kraven som ryssarna hade satti. Utbildningen beskriver han som bra och precis. Men det var också mycket krävande att lära sig ett så komplicerat plan på så kort tid. Kommunikationen skedde med tolk. Med största erfarenheten från långsamma skolflygplan var det ett stort och nästan brutalt steg att byta till Mig-21. Planet var kanske lite grovt i utförande som många av sovjetplanen var men prestandan var toppklass. – Om man i starten direkt efter att ha lyft drog spaken bakåt så steg planet lodrät rakt upp och på 90 sekunder befann man sig redan på tio kilometers höjd, säger Teulahti. Toppfarten för Mig-21 ligger på mer än Mach 2, det vill säga två gånger ljudets hastighet vilket i kilometer är mer än 2 000 kilometer i timmen. Det är något som inte ens våra nuvarande jaktplan F-18 Hornet klarar av. Det var ändå inte ett allvädersjaktplan och missilerna gick inte att avfyra utan visuell kontakt. Umgänget med ryssar på basen var förbjudet och med de andra flygarna som utbildades vid basen blev samvaron rätt sporadiskt på grund av språkbarriären. Det blev en del kulturkrockar, minns Teulahti. En irakisk hetlevrad pilot tog stryptag på en finländare efter att ha frågat hur det skulle gå i en luftstrid mellan Mig och israeliska Mirage. Svaret som finländaren gav var tydligen fel svar. Utan nyheter utifrån levde man i en egen sluten värld under utbildningstiden som tog fyra månader. Då tristessen blev för stor promenerade piloterna fem kilometer ner till samhället. Där det i varje fall fanns två krogar och förstås förmodligen också vodka. – Drick inte av det där, det blir ni blinda av, varnade några ryssar. Tydligen var den ena krogen bara för kirgizer som man såg ner på, säger Teulahti. Om det var sant vet han inte men på det andra stället vid järnvägsstationen serverades i varje fall riktig Stolichnaya. Förtroendet för de ryska värdarna ökade inte direkt då det i slutet av utbildningen kröp fram att städerskan kunde flytande finska och antagligen var satt att spionera på vad finländarna riktigt pratade om. Efter att ha kommit tillbaka från Kazakstan följde en tioårig period som flyglöjtnant i Kuopio. Om Mig-21 betydde ett stort steg för piloterna så var omställningen kanske ännu större för servicemanskapet. Mig var servicehungrigt. Efter 50 flygtimmar krävdes en service som tog 1500 timmar att utföra enligt petnoga ryska manualer. Brist på kunniga mekaniker ledde till att planen på sextiotalet stod långa perioder innan mekanikerna hann med. Efterkrigstiden var en orolig period för Finland. Under åren 1945–1959 förekom mer än 340 stycken gränskränkningar, berättar Teulahti. En katt och råtta lek där Finlands luftförsvar testades. – Det här var saker som det då inte alls pratades om. Läget blev bättre då Mig-21 kom och Finland hade kapacitet att identifiera och avvärja inkräktare. – Då vi hade jour satt vi färdigt i fullt utrustade plan och väntade på larm för att snabbt kunna starta. Teulahti åkte själv flera gånger ner till Finska viken för att jaga främmande plan, oftast sovjetiska. Mönstret upprepar sig i dag även om Teulahti tycker att små gränsincidenter fått för stor uppmärksamhet. På frågan om ett medlemskap i Nato svarar Teulahti diplomatiskt att Finland inte i något krig klarat sig utan hjälp utifrån. – Haglund är den enda minister som vågat säga rakt ut att Ryssland är opålitligt.