|

Kommunbladet: Tanya från Donetsk flydde för sitt liv – är tacksam för tryggheten i Vörå: "Min son ska gå i finsk skola"

Här i Vörå har Tanya Zhmutska hittat sitt nya hem. Och här trivs hon. Zoom
Foto: Fredrik Westblom

Här i Vörå har Tanya Zhmutska hittat sitt nya hem. Och här trivs hon.

För Tanya Zhmutska var hemmet i Donetsk hennes värld. Där hade hon sina föräldrar och sin son, och ett jobb hon trivdes med. Allt förändrades den 24 februari då kriget kom.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Tanya Zhmutska sitter mitt emot mig i Vänskapscafét i Vörå. Hon ler och nickar då jag förklarar varifrån jag kommer och vad jag ska göra. Bredvid mig sitter Olena Galchenko och fungerar som tolk. 

Tanya kan några ord på svenska. Hon kan säga "tack", och det gör hon med hela sitt hjärta. 

– Tack till Finlands folk. Tack till Vörå. 

Men leendet slocknar då jag ber henne berätta. 

Annons
– Jag kommer från Ukraina, från staden Pokrovsk i Donetsk. Det är en liten gruvstad och där bodde jag med mina föräldrar och min nio år gamla son. 

Allt var bra före kriget, säger Tanya. Hon berättar om sin universitetsutbildning, som hon fått vid Donetsk Railway Transport Institute, där hon studerat logistik och transportekonomi. Hon har arbetat både på tågstationen i Donetsk och på en mataffär, där hon hade en chefsposition. 

– Jag tyckte så om arbetet. Jag hade stora planer för framtiden, men så plötsligt kom kriget. 

Kan du beskriva hur du kände dig då det hände? 

Tanya torkar tårarna. 

– Det är så svårt. Så svårt. 

Hon fortsätter. 

– Jag var på väg till arbetet precis som vanligt den morgonen, men jag var fylld av en orolig känsla. Jag visste att något var fel, då min kompis ringde. "Packa dina saker, kriget har börjat." 

Då Tanya Zhmutska berättar om sina upplevelser av kriget är tårarna inte långt borta.
Foto: Fredrik Westblom

Då Tanya Zhmutska berättar om sina upplevelser av kriget är tårarna inte långt borta.



Hon bad genast sin son att stanna hemma, att inte gå utomhus, men: 

– Jag måste gå till jobbet. Jag hade en ansvarsposition. Jag måste ta hand om de som jobbade i affären. 

En kort tid senare kom den första bomben. 

– Det är ett så hemskt ljud. Det var så skrämmande. I paniken vet du inte hur du ska göra. 

Staden var så fin innan, säger Tanya. Men sedan såg man bara militärer och människor med vapen på stan. 

Det här ledde till att allt fler personer småningom började lämna Pokrovsk. 

– Jag bestämde mig ändå för att stanna så länge som det finns arbete och mat i affärerna, för jag har ett barn. Men den 9 mars åkte jag i väg. 

Hon hade inga planer på att lämna staden, men hon beskriver hur hon fick ett samtal av en bekant. En buss skulle åka till västra Ukraina, till Lviv, men eftersom Tanya bodde i östra Ukraina är det otroligt lång väg dit. 

– Han sade att bussen går i morgon med lediga platser. Jag svarade att jag har hela mitt liv här, jag har mina föräldrar, mitt arbete. Jag kan inte lämna allt och åka. Han sade att jag har 20 minuter på mig att fundera. 

Svaret var ändå enkelt. 

– Jag har en son. Jag måste rädda hans liv. Att se i barnens ögon att de är rädda – det är otroligt svårt. 

Hade du någonsin kunnat tro att något skulle tvinga dig fly från ditt hem?

– Nej. Jag älskar mitt land. Jag kunde aldrig tro att jag skulle åka under sådana omständigheter. 

Hon fortsätter: 

– Då jag var liten och min farfar berättade om kriget trodde jag att det var så länge sedan, att det aldrig kan hända igen. Varken jag eller mina barn ska någonsin uppleva krig, tänkte jag. 

Vet du hur din hemstad ser ut nu? Har du kontakt med dina föräldrar? 

– Jag vet att det faller bomber varenda dag. Min pappa och min bror med hans familj lämnade kvar, och de mår bra. Tack och lov. 

Solrosorna har blivit en symbol för motståndet mot kriget. Efter invasionen gav civilbefolkningen solrosfrön åt de ryska soldaterna,
Foto: Fredrik Westblom

Solrosorna har blivit en symbol för motståndet mot kriget. Efter invasionen gav civilbefolkningen solrosfrön åt de ryska soldaterna, "så att ni lämnar något fint efter er". Tanya Zhmutska visar stolt upp solrosorna vid Vänskapscafét.



Tanken var ändå aldrig att hon skulle resa ända till Lviv. Men busschauffören övertalade henne om annat. 

– "Var ska du bo? Vad ska du jobba med? Här finns inget arbete", sa han. Så han körde oss till polska gränsen och där, i ett flyktingläger, hittade jag Olena. 

Hon ler mot Olena, som hittills tolkat. 

– Vi träffades på bussen. Då det visade sig att en av bussarna åkte till Vörå följde jag med och jag blev så glad. Det är ett litet ställe men jag är så tacksam. 

Nu arbetar Tanya som städare på Vörå maskin och traktor, men hon har också vikariat som städare på Vörå kommun och på biblioteket. 

– Men min dröm är att jobba i affär. Det get mig så mycket glädje, säger hon. 

Olena lägger till: 

– Tanya har hela tiden haft en vilja att arbeta. Hon sade att hon inte kan sitta hemma och inte göra något. Hon har också varit väldigt aktiv här vid Vänskapscafét. 

Nu har Tanya uppehållstillstånd till mars 2023. 

Hur ser du på framtiden? Vill du bo här eller återvända till Ukraina? 

– Intressant fråga. Jag är så tacksam för att få bo i Finland, och jag är så tacksam för att min son får gå i skola här. Jag tycker om ert skolsystem och jag vill att han ska få en finsk utbildning. Vi trivs här. 

Hur hittar du kraft att gå vidare efter allt du upplevt?

– Jag har ett barn. Det ger mig styrka, säger Tanya. 

Sedan: 

– Min princip i livet är att då du knackar på dörren kommer den förr eller senare öppnas.

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan