– Jag har hunnit vänja mig vid tanken, säger Ann-Luise Bertell om att en period i yrkeslivet snart är till ända. – Men visst känns det vemodigt. Speciellt kommer jag att sakna det att få vara en del av arbetsgemenskapen här på teatern. Bertell har trivts med att chefa, ha det konstnärliga ansvaret, sy ihop projekt. Nu vill hon få mer tid för sitt eget konstnärskap, skrivandet i första hand. Dessutom kräver familjen med tre barn sitt. Flera pjäser väntar på att bli färdigskrivna. Poesi och prosa­texter är också under arbete. Ett av projekten som väntar är ett samarbete med Christine Julin-Häggblom från folkmusikgruppen Jepokryddona. Det ska bli en scenproduktion med musik och text. – Kreativiteten behöver också lugn och ro. Därför slutar jag som teaterchef trots att det hade varit intressant att vara kvar över teaterns 100-årsjubileum om fyra år. Det egna skådespelandet har Bertell valt bort under några år nu. Senast medverkade hon i pjäsen ”Onödiga människor” 2008– 2009. Suget efter att spela igen finns ?ändå där. – Jag saknar närvaron som finns på scenen, när man är tillsammans med en publik. Åren som chef har innehållit bådetoppar och dalar. Det som Ann-Luise Bertell är särskilt stolt över är att Wasa Teater spelat mycket nyskrivet och tagit upp ämnen som är aktuella i det samhälle vi lever just nu. – Jag är också nöjd över att vi satt upp fina pjäser för barn och ungdomar – framtidens publik. Det är viktigt att de får möjlighet att forma sin värld och sin människosyn via konsten. Barnpjäser drar sällan in särskilt mycket pengar, något som gjort att flera teatrar antingen lämnar bort den repertoaren helt eller satsar på säkra kort som garanterat drar folk. Wasa Teater håller fast vid sina familje- och dagispjäser och har en klar linje: Den unga publiken ska erbjudas konstnärligt högtstående produktioner. Ungdomspjäsen ”Hamlet sadedet vackrare”, en berättelse om unga som farit illa, betraktar Bertell som en av de största framgångarna under sin chefsperiod. – Den har spelat hela året på både teatern och runtom i regionen. Den har hittat sin publik utan någon större marknadsföring. Pjäsen tar upp ett viktigt ämne och har gjorts i samarbete med Lagmansgården i Jakobstad. ”Pleppo Live” kom att bli den avgående teaterchefens första publikframgång. – Det fanns ett visst tvivel inom huset på att den satsningen skulle lyckas. Kaj Korkea-aho och Ted Forsström var trots allt oprövade kort på scenen. Men humorföreställningen blev bra och folk strömmade till i ?stora skaror. Bertell är också nöjd över ”Folkets Dagblad”. – Vi fick ihop en sammanhängande pjäs av de korta seriestripparna. Och folk gillade den. Allting har ändå inte varit en dans på rosor. En besvikelse var att höstens föreställning om Edith Södergran lockade betydligt färre än Ann-Luise Bertell hade hoppats på. – Pjäsen hade varit värd ett bättre öde. Det var frågan om teater på en sådan nivå som man sällan ser på våra breddgrader. Dessutom hade jag trott att skolorna skulle ha intresserat sig mer för en sådan uppsättning. Södergran-pjäsen hade en regi som avvek från det som teaterbesökarna kanske är vana vid. När Bertell började som chef hade hon ambitionen att visa att också en institutionsteater kan presentera nya teater-?former och -uttryck, sådant publiken inte sett tidigare. Hon började med den egenskrivna ”Ängland” där regissören Jarno Kousa tog ut svängarna. – Hälften av våra pjäser under min tid har varit nyskrivna. Jag har velat bygga en mix av sådant som folk har en relation till och sådant som tänjer gränserna. Själv är jag mest intresserad av det som jag inte riktigt förstår. Ann-Luise Bertell har alltid strävat efter att berätta historier som är knutna till Österbotten på ett eller annat sätt. ”Ängland”, ”Hemsång”, ”Orgelbyggaren” och ”Folkets Dagblad” är några exempel. – Teatern ska vara en del av det samhälle den verkar i. När jag valt teman och ämnen för pjäserna har jag tänkt på den publik som lever här och nu. Bland annat det är orsaken till att Wasa Teater inte satt upp kommersiella konceptmusikaler så som till exempel Svenska Teatern valt att göra. – Enligt mitt sätt att se ska finlandssvenskarna själva skapa sin konst. Det är viktigt att vi utvecklar vår egen teater, våra egna berättelser, ger våra konstnärer chansen. En ”Mamma Mia” är inte finlandssvensk teaterkultur. Positivt är förstås att en sådan föreställning drar stor publik. Och det är alltid bra när det kommer besökare över språk- och landsgränser till en teater. Teaterns regionala uppdrag är något som Bertell ser som mycket viktigt. Det finns ett stort teaterintresse och -engagemang i Österbotten. En av Wasa Teaters uppgifter är att synas ute i bygderna, få folk att känna att det här är deras teater. Även om Bertell nu lämnar över ledarskapet åt Åsa Salvesen kommer hon inte att lämna teatervärlden. Inte den professionella teatern och inte heller amatörteatern. I sommar regisserar hon Lars Molins ”Tre kär­lekar” som är Oravais Teaters 30-årsjubileumspjäs. Det var på Kyroboas som Ann-Luise Bertell gjorde sin scendebut, även det för trettio år sedan. Sommarteatern har betytt mycket för henne och påverkade förmodligen också den unga Ann-Luises yrkesval en gång i tiden. Som ordförande för Svenska kultur­fondens delegation ska hon dessutom följa med det finlandssvenska samhället och kulturfältet för att kunna vara med och bestämma om vem som ska får bidrag och stipendier. – Det är ett uppdrag som kommer att ta tid och som borde passa bra att kombinera med mitt eget skrivande och med frilansuppdrag ?inom teatern.