En gång var DDT ett verkligt mirakelmedel. I tidstypiska annonser kunde hemmafruar uppmanas behandla familjens sängkläder med medlet för att hålla malen stången. Senare blev DDT ett begrepp synonymt med miljöskandal, fågeldöd och aningslöshet. Ungefär samtidigt som DDT förbjöds på 1970-talet stoppades också preparat av typen Hormo-tuho/Hormoslyr. Det fungerade som tillväxthormon på vissa växter så att de växte ihjäl sig. Det ansågs bland annat vara lämpligt att spruta över skog från flygplan. Det är inte särskilt långsökt att dra paralleller till nutidens mest använda och mest omdiskuterade växtgift glyfosat. Ämnet, mest känt under varumärket Roundup, togs fram och marknadsfördes av Monsanto i början av 1970-talet. På senare tid har Monsanto genmodifierat växter som soja, bomull, majs och sockerbetor för att tåla glyfosat. Därmed har odlingar kunnat besprutas med giftet, som i övrigt tar kål på all växtlighet. I dag är glyfosat världens mest använda växtskyddsmedel. Det ­används även mycket i hobbyodlingar och hemträdgårdar. I regel har det betraktats som helt ofarligt för människor. Låter det bekant? Den som tror på devisen ”historien upprepar sig” behöver knappast många fler belägg för att övertygas om en nära förestående giftskandal. Samtidigt är glyfosat sannolikt det mest undersökta växtgiftet ­någonsin. Hittills har forskningen inte samstämmigt kunnat visa på några entydiga hälsofarliga effekter. Nu har dock varningsklockor börjat ringa på sina håll. I mars kom en preliminär rapport från WHO:s organisation för cancerforskning IARC om att glyfosat ska klassas som ”troligen carcinogent”. EU meddelade att medlet ska genomgå en ny utvärdering. Det spekuleras i att glyfosat åtminstone kan bli förbjudet i hobby- och hemmabruk. Det är inte enbart oro för hälsa och miljö som orsakat en ökad skepsis till ämnet. Den omfattande användningen har också lett till problem med resistens hos ogräs. Inställningen till bekämpningsmedel har delvis förändrats med tiden. Miljökraven har blivit hårdare. Inom professionell trädgårdsodling förespråkas fysisk eller bio­logisk bekämpning i första hand. Den österbottniska växthus­näringen är ett bra exempel. Ändå ska inom de närmaste veckorna ett tusental ton växtskyddsmedel sprutas ut på de finländska åkrarna. Alla preparat är godkända av myndigheterna och alla användare har genomgått en kurs i användningen. Men fortfarande vet vi ganska litet om hur olika kemikalier samverkar i naturen och i våra kroppar. Ibland upptäckter vi också plötsligt att vi vet ganska litet om verkningen av enskilda och beprövade medel. Som med glyfosat, och neonikotinoiderna som nu antas hota bin och humlor. Och ibland kan det också gå som med DDT: WHO rekommen­derar i dag DDT som ett av de effektivaste medlen vid bekämpning av malaria genom besprutning av väggar och tak inomhus. Historien visar om inte annat att försiktighetsprincipen bör råda: När osäkerhet föreligger om ett ämnes farlighet, ska det betraktas som farligt.