Undersökningen täckte tre länder, gjord i samarbete med public service-bolagen SVT i Sverige och NRK i Norge.
Resultatet fick stor uppmärksamhet, och visade att en euro för finländska män var tre cent för finländska kvinnor. Knappast var någon förvånad.
I diskussionen måste vi skilja på elitidrotten, där det finns pengar att tjäna, och idrott som utövas som fritidsintresse. Och i elitidrott är det marknaden som helt styr inkomstnivån.
Framgång belönas i rena pengar. Stort publikintresse ger intäkter. Framgång och publikintresse intresserar sponsorer, som går in med pengar med ambitionen att få någonting tillbaka som kan gynna den egna affärsverksamheten.
Enkelt uttryckt: Alldeles för få är beredda att gå och titta då kvinnor spelar ishockey eller fotboll – för att ta två exempel. Än färre är beredda att betala lika mycket för att se damidrott som herridrott.
Men inte heller där kan vi generalisera. Det finns kvinnliga elitidrottare med hög status hos den finländska idrottspubliken. De finns i individuella idrotter. Och de tjänar pengar på sin idrott. Skidskytten Kaisa Mäkäräinen är mycket välavlönad – och hon är det tack vare sina idrottsliga framgångar och ett välvårdat "varumärke".
Den finländska längskidåkningen har under många år haft – och har fortfarande – framgångsrika kvinnor. Sådana idrottare som dessutom har förvaltat sina framgångar hela vägen in på bankkontot.
Inkomstklyftorna i drotten är inte enbart en könsfråga. I finländsk idrott är det svårt att bli rik. Det blir enbart ett fåtal – män och kvinnor. Majoriteten av de finländska idrottarna gör sina ambitiösa satsningar under knappa förhållanden.
Därmed inte sagt att det inte finns en jämställdhetsproblematik i idrotten. Det gör det – och den måste motverkas.
De tre public service-bolagens granskning är ingen fullträff, även om det tänkta syftet var välment.
Mitt i prick är däremot det finländska damhockeylandslagets förbundskapten Pasi Mustonens analys av jämställdhetsproblematiken inom ishockeyn och andra bollsporter:
* Det handlar inte om pengar, utan om attityder och om att skapa förutsättningar.
Mustonens kommentar är kärnan i det fortsatta jämställdhetsarbetet. Det borde vara en självklarhet att möjligheterna till att utöva idrott ska vara likadana oberoende av kön. Här har idrottsförbunden ett stort ansvar – och möjligheter att styra utvecklingen i rätt riktning.
Det handlar om till exempel träningstider eller möjligheter till att få tävla på samma fullvärdiga arenor som herrarna.
En hel del har också gjorts inom finländsk idrott. Men eftersom de nationella förbunden lever i en internationell miljö, som inte alltid är jämställd – så går inte arbetet framåt utan problem.
Om ishockeyns damlandslag tar VM-guld så får varje spelare 2 000 euro. En herrspelares bonus för samma sak är 27 000 euro. En förklaring till den stora skillnaden är att Internationella ishockeyförbundet inte betalar ut prispengar i dam-VM medan, men gör det i herr-VM.
År efter år, tävling efter tävling är det herrarna som får den mer publikattraktiva eftermiddagstävlingen.
Men det finns också ojämlikheter som inte går att förklara. Vi kan titta på hur det finländska skidförbundet ställer upp tävlingsprogrammet i finländska mästerskapen och den finländska cupen på skidor.
År efter år, tävling efter tävling är det herrarna som får den mer publikattraktiva eftermiddagstävlingen. Damernas tävlingar ska alltid stökas undan först.
Alla aktörer – inte minst sportjournalistiken – har ett ansvar för att kvinnlig och manlig idrott behandlas jämlikt. Numera finns en medvetenhet som inte alltid har funnits. Men det finns också mycket arbete kvar att göra.
För det är ingen tvekan: Kvinnlig idrott är lika bra som manlig. Ibland bättre. En större insikt i det kommer att bidra till att skillnaderna i lön jämnas ut.
Och det är dit som vi bör sträva.