Orsaken är en fundamental oenighet om villkoren för lördags- och söndagsarbete.
Den småelaka bankkunden kanske tänker: "Jaha, lördags- och söndagsarbete i bankerna, kantänka." Inrättningar där det kan vara svårt att få service vanliga vardagar, om man inte anpassar sig till vissa klockslag eller till en utdragen telefonväntan: ”Ni är fortfarande i kö.”
Allt fler banker går också in för att ta betalt när man vill lyfta egna kontanta medel, till exempel genom att begränsa antalet månatliga gratisuttagningar. Det kan upplevas som rena rånet.
Sådant här kan färga vanliga medborgares inställning till strejkande bankpersonal. Orättvist nog, eftersom det inte är de anställda som har sista ordet när bankerna gör upp sina framtidsstrategier.
Men: Vad är hönan, vad är ägget? En återkommande förklaring när bankerna lägger ner kontor är ”förändringar i kundbeteendet.” Men är det kunderna som av fri vilja valt att förändra sitt beteende eller är det förändringar som påtvingats dem?
Sanningen ligger väl som vanligt någonstans däremellan. Flera olika faktorer har samverkat för att ge oss det nuvarande läget, där bankkunden sitter vid sin dator och utan ersättning gör det arbete som avlönad bankpersonal tidigare utförde. Datoriseringen har sina klara fördelar – som att man kan sköta bankärenden vilken tid på dygnet som helst – men ett visst merarbete innebär det likafullt.
Allt färre använder kontanter och för bankerna blir det därför naturligt att inskränka och fördyra den service kontantanvändarna ska få. Men den processen försvåras av att alla någon gång däremellan faktiskt behöver kontanter och att behovet då kan vara akut. Ilskan över att det kostar och/eller är komplicerat blir därefter.
Enligt en grafik Finansbranschens centralförbund och Finlands bank tog fram härom året skulle kontantbetalningarna i stort sett vara nere vid noll år 2030. Detta om trenden inte bryts. Den fallande kurvan över kontantbetalningar korsade den stigande kurvan över kortbetalningar redan för över tio år sedan, kring 2005.
I Finland har Mobile Pay, som – åtminstone tillsvidare – är gratis, nu laddats ner över 700 000 gånger.
Men sedan något år tillbaka förlorar också betalkorten terräng, till förmån för mobilen. I vårt land heter den vanligaste mobilbetalningsappen Mobile Pay, medan rikssvenskarna ägnar sig är att swisha, ett av det svenska språkets nyord. Applikationen heter alltså Swish. I fjol hade över 60 procent av svenskarna tillgång till den.
I Finland har Mobile Pay, som – åtminstone tillsvidare – är gratis, nu laddats ner över 700 000 gånger. Penningsummorna som, med hjälp av mottagarens telefonnummer, landar på rätt konto uppgick under detta år till över 100 miljoner euro.
Men ingen megatrend utan motrörelser.
Nere på kontinenten är en del medborgare i EU:s största ekonomi, Tyskland, klart skeptiska mot den minskade användningen av kontanter. "Nur Bares ist Wahres. Endast kontanter är på riktigt", sammanfattade Yles Tysklandskorrespondent Johnny Sjöblom i en krönika i fjol.
Det var året då Europeiska centralbankens beslut att slopa 500-eurossedeln fick en del tyskarna upp på barrikaderna, uppeldade av tanken att detta var ett första steg mot att slopa också de mindre sedlarna.
I en tid när möjligheterna att via nätet följa helt vanliga människors agerande är omfattade, utgör kontanta betalningar onekligen en frizon. De registreras ingenstans. Å andra sidan är just det en klar fördel för mer ljusskygga aktörer.
I Sverige finns Kontantupproret, en kampanj mot det kontantlösa samhället, anförd av ingen mindre än landets förre rikspolischef Björn Eriksson. Han försvarar kontanterna med demokratiargument. I ett samhälle utan kontanter stängs ekonomiskt svagare grupper ute och medborgarnas integritet urholkas, lyder några av argumenten. Storbankerna gör fel då de driver på en minskad användning av kontanter.
Fel har det uppenbarligen gått också i de fackliga förhandlingarna i banksektorn. Men tvådagarsstrejken kommer ändå inte att påverka tillgången på kontanter. Bankautomaterna ska fungera som vanligt både i dag och i morgon.