Landet har som bekant fyllt hundra, men den kvinnliga rösträtten är äldre. Finlands kvinnor fick rätt att rösta i val 1906, för 111 år sedan.
Rätt att säga till. Rätt att säga ja till ett politiskt alternativ man själv väljer. Nitton kvinnor valdes in i lantdagsvalet 1907.
Rätten att säga ifrån på ett av tillvarons mest känsliga områden – det sexuella – har däremot förblivit diffus decennium efter decennium. Trots att kvinnorna i övrigt långsamt närmat sig de positioner inom politik, arbetsliv med mera de ska ha i kraft av sitt antal har inte särskilt mycket hänt på det här området.
Båda könen har hållit till godo med en ”Det är ju så här det är”-inställning.
Överslätande bortförklaringar. Ständiga ursäkter. Bagatelliserande. I värsta fall hånfullhet och ”Hon ville det själv ...”
Vi har köpt det, lite på samma sätt en bred opinion på 1800-talet svalde det självklara i att kvinnor – eller svarta, oberoende av kön – inte kunde ges politiska rättigheter.
Lika självklart har det varit att detta att vara kvinna innebär att få lov att stå ut med slibbrigheter och tvetydiga ”skämt”. Ovälkomna händer på kroppen. Glädjelös sex efter timmar av övertalning och halvt tvång. Eller regelrätt våldtäkt.
Många av de berättelser som publicerats i anslutning till den finlandssvenska Metoo-kampanjen ”Dammen brister” är klibbigt obehagliga. Det är episoder som i många fall aldrig tidigare formulerats i ord och som sammantaget bildar ett mönster. Det är just det som är kampanjens stora förtjänst, att synliggöra mönstret. Det gör – för att blåsa dammet av en slogan från 1970-talet – att det personliga blir politiskt. Därmed blir en förändring möjlig. Det som bara lurar i dunklet går inte att förändra.
Där finns berättelsen från den unga kvinnan i karriären ...
”Jag har jobbat för många manliga politiker och med främst manliga kollegor. Alla härliga människor var för sig, men i grupp har kontorssnacket alltför ofta eskalerat till kränkande locker room talk. När en kvinnlig kollega har varit av annan åsikt eller envist hållit fast vid sin position i en politisk förhandling, har männen runt mig sagt ’stackars henne, hon har nog inte fått på länge, hon skulle behöva lite kuk så skulle hon inte vara så jobbig’. När man som ung kvinnlig politisk rådgivare gör sitt jobb, alltså är med den politiker man jobbar för på resor och möten, får man höra rykten om att man nog ligger med honom. Att man nog fått jobbet för att man ligger med honom.”
… och berättelsen om tonåringen som tillbringar kvällen med pojkvännen och hans kompis, somnar och vaknar av att de sprutar sperma över hennes ansikte. Hon försöker i en blandning av tapperhet och hjälplöshet acceptera deras tolkning att det var en rolig grej.
Kanske var det inspiration från porrfilmer. Det behövs uppenbarligen mer saklig, faktabaserad sexualundervisning i skolorna, inklusive raka påpekanden om att långtifrån alla kvinnor finner njutning i just den typens akter. Under krig och i diktaturer används en liknande metod – att urinera på en fånge – som en tortyrmetod, ett sätt att bryta ner en annan människa.
De obehagliga sexuella erfarenheter en människa råkar ut för sätter djupa spår, speciellt om man är ung. De tenderar att förfölja en människa livet ut. Våldtäktsoffret duschar och duschar men känslan av skam och smuts vägrar att följa med duschvattnet ner i avloppet. I ”Dammen brister” berättas om panikångest, svårbemästrad skräck, allmän rädsla för män, återkommande psykologbesök.
Det finns ett uttryck – förspilld kvinnokraft – som brukar användas för att beteckna olika sorts ”pysslande” kvinnor av tradition ägnat och ägnar sig åt. Ibland med glädje, ibland av traditionens och omständigheternas tvång. Det är förstås i det senare fallet mödan blir förspilld.
Hur mycket förspilld kvinnokraft har inte sexism, tafsande, övergrepp resulterat i genom årtiondena? Hur mycket psykiskt lidande som sugit energi från annat i livet?
Sari Somppi, regiondirektör på brottsofferjouren i Vasa, säger i gårdagens VBL (28.12) att det känns som om Metoo är ”det största som hänt i kvinnorörelsen sedan kvinnorna fick rösträtt”. Det var det yttrandet som satte igång tankeprocessen bakom den här texten.
Andra har talat om en revolution. Nu gäller det att föra revolutionen vidare och befästa det som uppnåtts.
Opinion
29.12.2017
Det största sedan rösträtten
Hur mycket förspilld kvinnokraft har inte sexism, tafsande, övergrepp resulterat i genom årtiondena?