"Jag har varit i Vasa i fem år och känner att mitt arbete där börjar vara på slutrakan" sade Selma Green (VBL 4.1). Hon har blivit vald till chef för det nya länskonstmuseet i Kiruna i Norrbotten. Green börjar sitt nya jobb den 1 februari.Green genomdrev en stor omorganisering inom Vasas museiväsende. Dessutom tvingades hon göra besparingar. Under hennes tid som direktör har bland annat Nelin-Cronströms konsthem stängt och antalet utställningar minskat.

Green är till en början tjänstledig i ett halvt år. Under tiden vikarieras hon av Auli Jämsänen, som nu är samlingschef på Vasa stads museer.

– Vi kan inte rekrytera någon stadigvarande före hon säger upp sig, säger Tomas Häyry, stadsdirektör i Vasa. (VBL 4.1).

I teorin kan Green återvända från Kiruna, men i praktiken är det knappast troligt att hon gör det.

En ny direktör får förhoppningsvis anlända till en organisation som är färdigt organiserad och redo för dagens villkor. Utan att förringa Greens arbete – men det finns mycket att göra på Vasas museifront. Det gäller bland annat den publika verksamheten – där Österbottens museum riskerar att framstå som ett museum över vad museiutställningar har varit. Museer visar det som varit – det förflutna - men sättet att göra det måste förändras med tiden. I slutet av 1980-talet var den internationella trenden att saluföra ”ett kanonkafé med ett trevligt ­museum anslutet”. Många museer lyckades locka publik eftersom de anammade ­idéer från hårt kommersiella sektorer. De senaste åren har utmaningen för de stora museerna varit att visa gamla konstverk på ett nytt sätt för en kunnig publik. En möjlig reservation utifrån Vasa­perspektivet – kan lyda: Jo, det är lätt i ­städer där man har världskända föremål och konstverk i samlingarna – och stora turist­strömmar att sikta på.

Men folk turistar även i Vasa. Och österbottningar besöker museer i andra städer. De har helt enkelt upplevelser att jämföra med – och det är en av flera orsaker att Vasamuseerna måste hänga hyfsat med i utvecklingen. Museerna i Vasa måste finna sig i små resurser – därför är det viktigt att göra kvalitativa utställningar som har både relevans och tajming. Ett fint exempel på en bra satsning var ”Paris 1894: finska konstnärer i Gauguins och Strindbergs krets”, som visades på Tikanojas konsthem i fjol. Utställningen var ett lyckat möte mellan den internationella konsthistorien och den lokala historien.

Museernas närmiljö har ­eller håller på att rustas upp. Vid Fiskstranden satsas det på restaurangnybygge. Vid Inre hamnen ska Bryggan – med restaurang, en uteservering och en liten gästhamn – byggas. Några stenkast bort renoveras Wasa teater. Stadsteatern leds av en chef som är dokumenterat intresserad av att göra teater av lokala historier. Dessutom finns både Academill och Vasa universitet inom synhåll. Det finns potential för alla möjliga synergieffekter, men de ­måste skapas.