I drygt ett par månader har en insändardebatt pågått mellan Österbottens Svenska Producentförbund (ÖSP) och en handfull kritiker. Några av kritikerna, och tonfallet, är kända från gångna decennier som en del av "bondeoppositionen". Från ÖSP/SLC:s sida är det främst SLC-ordföranden Mats Nylund som tagit debatten.

Som ett osynligt spöke över hela dispyten hänger Bo-Göran Lillandt med sina epostutskick, men som hittills inte haft sitt namn under en enda insändare i debatten. Innan jul meddelade Nylund att han polisanmäler Lillandt för hot. Den 22 december ägnade Landsbygdens Folk ett par sidor åt det hela.

Som för att illustrera den perfekta karikatyren av en ankdammsdebatt har det utförligt beskrivits hur några av kritikerna och föremålen för kritiken är släkt med varandra på olika sätt.

Gnistan som tände debatten var ett fall där Metsä Group grovt överskattat virkesbeståndet på ett skogsskifte i Petalax. Senare ville skogsbolaget belägga paret som sålde virket med munkavle som villkor för fortsatta diskussioner om eventuell kompensation.


Allt sammantaget en trist historia. Men en historia som också belyser intressanta frågeställningar. Därför är det synd att debatten blivit så fokuserad på person och andra villovägar.

Exempelvis frågan om vilka stolar en förtroendevald inom en intresseorganisation kan eller ska sitta på är inte helt irrelevant. Är det lämpligt att ordförandena för ÖSP och SLC sitter i Metsä Groups fullmäktige?

En utmärkt position för att företräda skogsbrukarnas intresse, kan man tycka. Å andra sidan kan det bädda för lojalitetskonflikter.

Visserligen är Metsä Group i grunden ett andelslag. Till sakens natur hör att dess fullmäktige består av skogsägare och de flesta av dem är medlemmar i någon intresseorganisation, en skogsvårdsförening om inte annat.

Men Metsä Group är också som de flesta andelsjättar ett bolag med vinstkrav och egenintresse, som agerar ungefär som vilket annat bolag som helst – inte alltid på det sätt skogsägarna skulle önska.

De förtroendevaldas roller i detta måste kunna diskuteras och problematiseras – givetvis på ett sakligt sätt – även av någon som inte är medlem i berörda intresseorganisationer, något som getts stor betydelse i den nu aktuella debatten.

Samtidigt finns det skäl att lyfta blicken mot hela skogssektorn.

Marknaden domineras i praktiken av tre stora aktörer, med vissa regionala variationer. Deras grundintresse är givetvis högt pris på slutprodukten och lågt på råvaran. Tidvis har bolagen varit mer än lovligt rörande överens om den saken, vilket den fortfarande aktuella kartellhärvan visar.

När utsikterna i branschen sett dystrare ut har de inte dragit sig för att i offentligheten kräva lägre virkespriser för att rädda industrin. Däremellan klagas det ibland på "virkesbrist", vilket fritt översatt betyder att priset på inhemskt virke är för högt.

Exempelvis när nu Metsä Groups storsatsning i Äänekoski börjar snurra på allvar, uppstår det av allt att döma virkesbrist igen. Därför kommer importen av virke att öka bland annat via Kaskö hamn (VBL 2.1).

Sedan länge har skogsvårdsföreningarna varit den part som ska stå på skogsägarnas sida, och kan exempelvis bistå med att konkurrensutsätta bolag när en skogsägare vill sälja.

Men föreningarna har genom lagstiftning också blivit kommersiella aktörer. Exempelvis i Österbotten exporterar skogsvårdsföreningens bolag avsevärda mängder massaved till Sverige från hamnen i Kristinestad.

En fördel är att avsättningen för virke ökar. En möjlig nackdel är att gränsen mellan intressebevakning och kommersiella intressen suddas ut också här.

Skogssektorn är med andra ord en intrikat väv av intressen och lojaliteter på en marknad som inte till alla delar fungerar på helt sunda villkor.

Det är frågor väl värda att diskutera i offentligheten. 632 000 finländare är skogsägare.